23 februari - Premiärtur på Vättern is

Jag har parkerat vid Sverkerkapellet och stapplar nu ut på mina gamla hockeyrör över frusen krossis för att nå det släta och nyfrusna golvet längre ut på sjön. Dit ut, där vattnet delvis låg ofruset så sent som i lördags kväll. Idag är det äntligen tryggt och säkert att ge sig ut på premiärfärd.

Jag är ganska tidigt på plats vid Sverkerkapellet för att vara vid Ombergs grottor innan någon annan har hunnit dit. Jag önskar få en stund för mig själv; ego, berget och issjön.
Jag tror nämligen att det kommer att bli mängder av besökare efterhand under dagen.

Om halsen hänger isdubbarna, i händerna har jag stavar och ryggsäcken dinglar löst på plats med extra ylletröja, vantar och kamerautrustning. Jag är med andra ord rätt utrustad för en premiär på Vätterns is.

Jag skrinnar lugnt och sansat norrut mot Ombergs bokskogsrundning där Ellen Keys vackra italienska vill Strand ligger vackert inbäddad.
Före mig finns spår av andra besökare; från dem som vågade redan igår; några med skridskor, några med halkande skor..

Vägen ut.
.
.
.
.
.
.
. .

..
.
.
.
.
.

Vinden biter i kinderna. Jag vänder mig om och ser tillbaka mot Hästholmen för att få lite solvärme i ansiktet. Under strandstenarnas ismantlar rinner grundvatten ut och spolar isen spegelblank.

Isen är bitvis sprickig och skrovlig men mest vidunderligt slät med ett milimetertjockt fjunsnötäcke vilket virlvar iväg med mina skär och blottar en mörk genomskinlig kärnis med vita luftbubblor som är åtminstone en decimeter tjock och bitvis mer än så.

Rödgavels röda porfyr
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
..
.
.
.
.

Berget stupar brant ner rakt ner i sjön. Det är av röd porfyr och bitvis även skiffer. Allt är sprickbenäget och små skärvor ligger strödda i isen nära bergets fot. Dessa flisor vill man helst undvika med skridskor på fötterna.

Berget över grottan.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
..
.
.

Jag är framme vid Rödgavels grotta. Här var jag vintertid senast för 11 år sedan. Med kanot har jag varit på plats senare. Men det är vintern som gör besöket här extra intressant.
Istappar, isorglar, isstalagtiter och isstalagmiter av renaste vattenkristall; glänsande i regnbågens alla färger, men mest ändå blåvitt. Och så tårarna - Drottning Ommas tårar - som skvalar ner från grottans tak.

Rödgavels grotta

.
.
.
.
.
.
.
.
..
.
.
.
.
.
.

Jag får nästan en hel timma ensam på plats under berget innan fler besökare anländer. Jag ägnar den tiden åt fotografering, och fundering. Allt är så vackert och unikt.

Genom isen ser jag den steniga bottnen.

.

.

.

.

Jag lägger mig på mage på isen, andas på den och värmer den med handflatan så att den blir alldeles genomskinlig. Så ser jag den steniga bottnen på några meters djup utanför grottan genom ett par decimeters kärnis. Det blir enligt mitt förmenande ett väldigt vackert och gammeldags kornigt foto - och autentiskt.

De första tre som anländer, är utsocknes. De bär gedigen långfärdsskridskoutrustning och har anlänt till Hästholmen från Stockholm nu på morgonen.

- Vid Nyköping var det 26 grader kallt, säger en av dem. Här är det varmare.

- Ja, svarar jag, bara 16 grader. Och så berättar jag för dem om berget och grottorna och sägnerna. Får jag ta med det här kortet i min blogg, frågar jag.

Led på led av skridskoåkare kommer över isen. Flera bussar har anlänt till Hästholmen från andra delar av landet. Vätterns is lockar!

Tillbaka i bilen vid Sverkerkapellet efter en och en halv timme på isen under berget är jag ganska stel om fötterna. Medan jag snörar av mina skridskor räknar jag in ett femtiotal nya skridskoåkare som kommer i led efter led från Hästholmen. Alla är på väg norrut mot Omberg och grottorna och säkert långt vidare än så.

Nu har Vättern fått nytt liv. Ett unikt och sällsamt vinterliv.

.