Vilket driv den har kråkan. Och vilket pressat och intensivt varningsläte när den far rätt upp i himlen inriktad på attack mot duvhöken som far över samhället..
"arrr - arrr - arrr - arrr -arrr"
Jag reagerar direkt och min blick spanar av himlen efter målet. Precis som alla kajor, kråkor och skator i närheten gör. Jag är delaktig i händelsen. Ett med naturen.
- Hur bär du dig åt?
Hur kunde du se att den där pricken som flög över långt därborta var en steglits, säger en följeslagare under vår vandring.
.
- Jag använder mina sina sinnen omedvetet. I det här fallet min hörsel. Lätet i kombination med allmän medvetenhet och kunskap berättar allt för mig. Jag är till och med beredd redan innan det hela händer, svarar jag.
...
Grannkatten far upp som en raket på spaljestolpen, rakt upp två och en halv meter utan problem, balanserar över tvärslån till garagetaket och fram till holken där blåmesarna häckar. Det är kväll och jag tar en ronda genom trädgården, där markfukten väter mina träskor och gör strumporna blöta. Jag schasar på den men katten känner sin övermakt högt där uppe och tittar tillbaka nöjd och stöddig. Sen spetsar den blick och öron. Jag följer signalen, spanar i samma riktning och hör ljudet.
"kff - kff -kff - kff - kff"
Katten tar ett språng och dunsar ner i gräset. Jag ser också vad den ser; en igelkott som kommer fram under rabarberna. Vi går båda fram till den och jag säger till katten att låta den vara ifred.
- Den har lika stor rätt att vara här som du och jag. Den är också delaktig i vår trädgård. Och katten lyssnar, håller med och vandrar vidare på sin upptäcktsfärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar