.
Redan vid Ödeshögs femtioskyltar tycker jag mig se en sån där "mördarsnigel" på vägkanten. Vår ort har hittills klarat sig bra från dessa ovälkomna gäster, ty tidigare har jag sett dem endast vid Östgötaporten. Men okej då, tänker jag, här finns de nu på ännu en plats. Sen, på vägen vid gamla motell Tåkern, ser jag många. Vägrenen är full av dem. Tre lokaler känner jag nu alltså till. Det är en början. Snart har vi dem på allvar också i Ödeshög. Jag tycker mig märka en tendens till att arten slår till vid kommunikationsknutar. Det vore intressant att fundera vidare på det och sen följa upp den vidare spridningen lokalt.
Ebbe i Ryket.
.
- Är du ute och tränar för Vätterrundan, säger Ebbe. Han möter mej något misstänksam på vägrenen med käppen beredd då jag tvärar in och stannar men skiner upp då jag tar av hjälm och solglasögon.
- Jag har varit ute och huggit lite ved, säger han. Jag måste ha nåt att göra en sån här vacker dag.
.
- Hör, säger jag, där sjunger den första törnsångaren.
.
- Det var allt en liten rackare. Den hade jag inte sett själv inte.
Men tala om för mej vart alla kråkorna har tagit vägen. 1953 var jag ute och jagade kråkor med grannen och hans berguv. Han satte upp den på en stör med en lång lina påfäst. Så ryckte han i snöret och uven tappade balansen och flaxade med vingarna; Kajsa hette den visst; först kom mesarna och varnade och då visste vi att kråkorna var på gång också.
Vi sköt 36 kråkor första dagen och sen tio till dan därpå, skryter Ebbe.
.
- Då är det ju inte underligt då, kontrar jag, att kråkorna har försvunnit.
.
- Ebbe skrattar gott och önskar god färd.
Och jag funderar vidare på det där med kråkorna. Nån har jag väl sett. Men inte är det många hittills. Kajor däremot. Alla med mat i näbben och målinriktad flykt till de nykläckta i boet.
.
De vackra beteshagarna vid Ryket.Jag cyklar vidare. Följer vägens asfaltband som vindlar genom försommarlandskapet. Värmen stiger, solen brassar och fåglarna sjunger. Jag börjar längta till kaffet som hägrar hos "Dockan" vid Hejla affär. Jag är snart där.
Vid varje hus och gård längs vägen, lika säkert som amen i kyrkan eller ett blommande äppelträd, sjunger en svartvit flugsnappare.
Efter kröken vid Millingstorp öppnar sig hela slätten. Alla vindkraftverken snurrar. Hämplingar käkar ur maskrosbuketternas omogna frön, lyfter parvis, med elektriska läten. Traktorerna kör på smala hjul; det är dags för sprutan, rapsen börjar blomma och rapsbaggarna ska bekämpas.
Jag ser den i ögonvrån, den nedre om du förstår hur jag menar, en svart larv som kryper på asfaltkanten. Vad var det där?
Jag svänger runt och tillbaka, parkerar cykeln och tar ett par närbilder. Jag tror att jag känner igen det lilla livet. Visst är det en hona av Lampyridae, en lysmask, som förirrat sig bort ur gräset. Men helt säker är jag inte - funderar på om det möjligen kan vara en larv av en asbagge, eller nåt liknande. Nej, jag bestämmer mig för: Lysmask, hona.
Jag är framme vid affären i den gamla nedlagda OKQ8-macken vid Hejla, gamla "ÖstgötaRasta", där det brusade av kommunikationer och liv för tio år sedan. Idag en stor asfaltplan och en liten industri. Det känns som tillbakagång, bakvatten och sel. Det är minimala tidsperspektiv ibland på människobaserade monument. Denna "turistfälla" fick tio åroch den var redan så lönsam, sades det.
Jag handlar falukorv och en liter mjölk. Det får räcka. Sen tar jag en köttbullemacka och en kopp kaffe och sätter mig i solgasset och relaxar några minuter. Jag är snart hemma vid målet.
Från Hejla har jag utsikt rakt in mot Röks by och kyrka. Här ligger också byskolan som var min första arbetsplats på 70-talet. Den som gav mig möjlighet att flytta till det efterlängtade landskapet under Omberg. Här fanns den arbetsplats för mig som låg närmast den lockande fågelsjön Tåkern.
Det är trädgårdsveronika, Veronica persica. Är den ursprungligen från Persien? Kanske. Den unge bonden på Runnestad gård kallar den säkert ogräs. Men i så fall ett mycket vackert sådant!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar