Jag tror mer på kanten av något hygge, säger Christer när vi har stannat för tjugonde gången längs vägen genom Allmänningens hällmarksskogar söder om Ödeshög och ännu inte hört någon nattskärra.
Allt fler nattfjärilar dansar i billjuset framför oss. Sommarnatten är skjortvarm men ändå frisk. Myggen saknas helt och bromsarnas timme är förbi. En gul kvartsnymåne stiger mellan trädstammarna. Stämningen är laddad och förväntansfylld.
Klockan närmar sig halv tolv på natten när vi återigen stannar, nu vid ett stort hygge, som jag inte känner igen från tidigare. Genom nervevade rutor hör vi direkt - en nattskärras surrande spel. Ja!
"Rerrrrrrrrrrrorrrrrerrrrrrrorrrerrrrrrrr rerrrororrr ....." Minutlångt och upprepat igen och återigen, framför en nattskärra sin monotona och svårbegripliga sång i nattens begynnande mörker. Vi ser den inte, avståndet dit är långt, säkert flera hundra meter men vi förstår att den sitter i någon av de lämnade frötallarna där borta.
Så blev det. Christer fick rätt om det där med hyggen.
Vi kliver ur bilen förstås och står i det dalande ljuset och njuter av det magiska lätet som ljuder länge och ensamt. Och medan vi står där, eller stillsamt tyst strosar längs grusvägen, lyssnande och aningen vända inåt mot egna tankar så börjar ytterligare en nattskärra sjunga, ännu längre bortifrån, i vägens förlängning. Två fåglar samtidigt och sen på det, morkullan som kommer likt en vibrerande skugga genom luften mellan träden alldeles över oss. En magisk natt har börjat.
Vi har gott om tid för nattskärrornas spel men efter någon timme kör vi vidare, stannar vid ett nytt stort, nytt hygge med enstaka frötallar kvarlämnade och genom de öppna rutorna hör vi då direkt vår tredje nattskärra spela. Även här hörs fågeln långt bortifrån. Bakom den stora granen, där några frötallar står, där tror vi att den sitter, så vi kör fram ytterligare en liten bit och får på så sätt fri insikt mot scenen.
Lättvindig akvarellskiss av nattskärrespelet vi upplevde.
Vi kliver ut. Vi ser den, nattskärran. Den sitter på en torrgren en bit ner på stammen av en tall. Nattskärror sitter alltid längs, aldrig tvärs över grenen. Så gör också denna. Det är väldigt långt avstånd, med foto går det inte så det får bli en akvarellskiss hemmavid senare.
Så förlöper vår härliga natt. Vi kör över hela allmänningens korsande små grusvägar, aldrig vilse. Efter så många år har jag vägnätet i min egen bakficka.
Jag får inte glömma att vi också såg en älg. Fast mest var det de ljusa benen som lugnt kavade uppför en slytäckt sluttning som vi såg. Men har man blott sett bakhasor har man ändå sett en älg.
Klockan två är jag hemma. Jag är trött men lyckligt efter en magisk natt och jag vet att lyckan är lika stor för vännen Christer som var den som väckte idén. En sommarnatt att lägga i minnesarkivet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar