Det finns en stig på södra Omberg som startar vid Stocklycke och går några kilometer runt i området. Jag kallar den något självsvåldigt för "min". Den handlar om det istida Omberg och fabulerar t o m om tiden innan dess. Det är en spännande resa att göra tycker jag själv. Pröva den du också!
Jag har gjort alla illustrationerna, så det kanske kan vara mig förlåtet att yttra sig så egoistiskt.
Jag orkar dock knappast gå hela vägen själv idag. Foten skulle inte palla. Jag fuskar och stannar längs vägen just där stigen leder ner mot Vättern.
Bortom pilmarkeringen kan man nog ana vattenglitter genom grönskan. Här går jag ner.
Jag följer leden ner över HK, den högsta kustlinjens strandvall.
Där sårläkorna blommar och grönsångaren sjunger, ibland även den mindre flugsnapparen, tar jag av ner mot vattnet och klipporna.
Jag får söka lite men snart hittar jag den minimala klippängen som hänger på skrå ut över stupet och vattnet långt där nere.
Jag är framme. Jag har varit här förut. Det är en fantastisk plats. Jag sätter mig tillbakalutad på en grånad furulåga, solvarm, len och slipad av väder och vind. Sjön glittrar. På andra sidan vattnet blånar Västergötland. Jag hoppas på att pilgrimsfalken ska komma förbi.
Vippärt.
Säfferoten, vippärten, färgmåran och blodnävan har välkomna mig. Jag är hemma.
Men det är ändå drakblomman min ögon främst söker.
Och de finns där, flera buketter av drakblommor längs den fuktade klippängen ner mot stupet, först gömda i grönska men snart synliggjorda genom sina mörka purpurknoppar, vars ax sticker upp som goda markörer.
Drakblomma i knopp.
Jag är något tidigt ute, men längre ut, dit jag inte får och inte vågar, i solljuset, ser jag några drakblommor som är fullt utslagna. De är saftigt blålysande och inte så vattnigt blå i färgen, som de kan verka in mot juli månad. Lika fascinerande är detta varje gång. Tänk att de finns här, hos mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar