31 januari - Svampskörd vintertid

Från vår promenad i Ombergs bokskogar idag kan jag rapportera om ett meståg innehållande talgoxar och stjärtmesar, ett tiotal av vardera. Stjärtmesarna är rapporterade förstås såsom Ullas favoriter.

Stjärtmes i närbild.

Alldeles bakom Stocklycke vandrarhem på fällda och liggande lövträd av olika slag, men kanske almar mest, plockade vi med oss hem ett par liter vintersvamp.

Arten var blek ostronmussling, Pleurotus pulmonarius, en riktigt läcker matsvamp. Ostronmussling, av någon av underarterna, finns att hemmaodla och också i de flesta välsorterade butiker att inhandla. Men visst är det mysigare att själv kunna skörda den ute i naturen, året runt faktiskt.

Svampen var iskall förstås, men ändå mjuk och något vattnig, men hemma, i smörad stekpanna tillsammans med salt och grädde blev allt en härlig anrättning serverad till panerad rödspätta. Vintern bjuder. Mums!

30 januari - Vinter i blom

Mitt i det stora oljemåleriet känner jag behov av en liten paus. Inte bara som ett måste utan också för att jag vill och kan, lyxa till mig när andan faller på, slumpen får råda men jag har en ide om att hitta något levande objekt för en akvarellstudie i ett intimare format, en växt, en vinterblomma kanske.

På vägen till ateljén stannar jag vid en sån där ruderattomt och finner en liten korsört i blom. Den är sparsmakad och knappast vacker, dammig och lergrå, men blommande. Blommar mitt i vintern gör nu korsörtar ofta. De är härdiga och okräsna. Den får det bli. Den tar jag med mig till en studie. 

Och så här blev det.

Dags att återgå nu till de där stora verken. Detta blev en värdefull paus för att samla kraft och inspiration. Det lilla i det stora.

30 januari - Ivrig väntan.

Det här lilla gula kuvertet med någon slags varningstext och innehållande en slät liten nyckel hittade jag i handskfacket på vår bil. Jag vet inte hur det kommit dit och heller inte vad det är.

Visst är jag nyfiken. Finns någon som kan svara och förklara? Jag väntar med iver.

Det är så fantastiskt! Bengt Carlsson har svarat. Stort Tack! Han äger specialkunskap, med Guds nåde! Se vidare i länken:

Sprint för att frikoppla automatisk växellåda!

Sån tur att jag inte fimpade direkt. Nu gäller det förstås att veta hur man ska göra vid behov. Tänk att en sån pyttegrej kan meka hela den automatiska växellådan! Otroligt!

26 januari - Oljemålning i sin linda.

Jag har ett stort sug efter måleri just nu; en riktig längtan efter att sätta penslar och färg i arbete på jungfruligt vita dukar. Det är en innerlig och förunderlig känsla, nästan utan rim och reson och den får mig ofta att ligga vaken om nätterna och fantisera och prova andra vägar genom drömmens gränsland. 

Jag jobbar även med "gamla" verk som hittar nya vägar att komma till liv igen, något som oljemåleriet ger stora möjligheter till, men idag har jag anlagt en första rå skiss på en ganska stor duk, 120 x 90 cm. Jag har en idé om målet.

Det första anslaget till en ny oljemålning skymtar på den vita duken; en råbarkad skiss.

Om idén jag har i mitt huvud blir verklighet eller om nya tankar styr mig mot andra mål mitt i processen vet jag aldrig. Nu är jag på gång emellertid och själva starten är alltid väldigt spännande, kanske till och med den bästa biten.

23 januari - Åt ena eller andra hållet

Åt ena hållet i min ateljé pågår arbete inför momsredovisning. Oh! vad glad min revisor kommer att bli när hon förstår att jag redan är på gång, utan uppmaning.

Åt andra hållet står mina oljor uppställda för påsyn. Arbetet med dem får anstå en tid i avvaktan på arbetet ovan. 

Och på grund av att ytterligare ett arbete pågår i ateljén, en avloppsvattenläcka i arkivskåpet inne i kontoret med skitvatten från grannarna ovanför, står apparaten här nedom och brummar i minst två veckor. Ack, dessa gamla hus och ruttna gjutjärnsrör. 

Dessutom blev det akutbesök på lasarettet nyssens. Min mage värkte och krånglade och efter en heldag i Motala konstaterades inflammerade tarmfickor. Det har blivit lite väl mycket nu. Ännu en ny erfarenhet om kroppens skröplighet. Paus tack!

20 januari - En stund i arla morgonkvist

Jag väntar på att verkstaden ska öppna. Jag har åkt tidigt hemifrån för att vara på plats i god tid, man vet ju aldrig med väder och vind. Det är ju en bit mellan Ödeshög och Linköping.

Ljuset stiger över folktomma köphus och lager. En man i gul reflexväst går runt och tömmer soptunnor. Vi två är ensamma. Köpstaden är ännu folktom och väntar på klockslaget 10.00.

Enstaka snöhögar ligger hopsamlade och smutsbruna. Papper, burkar, snusportioner och allehanda skräp driver omkring. Det gör också jag, i väntan på att bilservicen ska öppna klockan 07.00, och tar så en promenad mellan skarpkantade kartongbyggnader i plast, sten och korrugerad plåt, alla med bländande reklamskyltar. Jag petar undan hundskitar med käppen och stegen rasslar långsamt över gruskrosset.

Längs gatstråken finns gångvägar. Det är bra. Där finns också planterade häckar och rader av lindar. Det är också bra. Stadsplanerarna har gjort vad man kan, eller tycker sig ha lust och råd med, ambitionen finns.

Mörka trastar flyger ut ur ett av buskagen när jag går förbi. Jag möter blicken därinne från en björktrast som hukar i dunklet mellan täta grenar i hopp om att förbli oupptäckt.

Björktrastarna är först ute. Sen kommer enstaka kråkor på höjd, svagt kraxande och därefter flockar av kajor som lösgör sig ur mörka grenmoln och på snabba och spetsiga vingar kastar sig iväg tysta som möss - in mot stadens centrum.

En häger flyger över mig i sakta mak, där uppe där månen lyser nästan full. Även hägern är mol tyst och målinriktad, mot Nykvarn och Stångån är siktet inställt. Jag ser att den vinklar sitt huvud och kastar ett förstulet getöga ner mot mig, såsom i förbigående och i undran.

Jag genar bakom ett lager. Där är ingen gångväg, bara gräs, grus och bråte, men utan hindrande stängsel mot gatan. Jag ser ett skatbo därinne. Boet är byggt i en rugga av rosor och ärtbuskar och jag tänker att det är nära rekord för hur hög en buske av vildrosor kan bli - nästan fem meter. Då jag står där kommer en talgoxe förbi. Jag visslar tunt och då kommer den ner till mig, nästan ända fram till mitt huvud.

Det har nu börjat ljusna. Bilen är inlämnad och strax klar. Dagen har börjat annorlunda men bra med en ensam stund under arla morgonkvist i sällsam omgivning.

18 januari - Klöka beten och skatsamlingar

Alldeles nyss, kl 16.35, då jag klev ut i aftonljuset för en skrivarsväng i ateljén, kom två grågäss på kacklande insträck över mig med riktning mot norr och Tåkern. De var de första för säsongen. Adam, som jag samtalade med under eftermiddagen när han ringmärkte vid Holmenstugan, hade inte sett några ännu, men vi var överens om att det säkert inte skulle komma att dröja mer än en dryg vecka innan det var dags, om vårvärmen skulle stå sig. Nu är de första redan här - alldeles för tidigt som vanligt.

Min ambition med återbesöket i ateljén, fastän lördagskväll, är att berätta om en intressant iakttagelse från eftermiddagens runda över Omberg och Tåkern. Det handlar om skator.

Skata, akvarell från tidigare.

Vid stranden i Väversundaviken räknade jag till 15 skator som hoppade omkring tillsammans och födosökte i det fuktiga betet. De var alla strängt upptagna med något plockande i gräset vid kanten av smältvattenspölar. Det var ju en ovanligt stor ansamling skator, tänkte jag, och funderade på vad som stod på menyn.

När jag en stund senare körde förbi beteshagarna vid Dags mosse nedanför Omberg såg jag återigen skator i tät flock. Jag räknade även dessa så gott det gick och fick det till minst 35 fåglar; ett ovanligt stort sällskap och enligt min åsikt en riktigt rar notering.

En stor skatsamling i klökt bete på Dags mosse den 18 januari 2025.

Gemensamt för de båda observationerna var att skatorna hade samlats på rika, s k klöka marker. (På lokalt Ödeshögsmål ett uttryck för rik o frodig jordmån/grästillväxt).

Min fundering i ämnet "Skatsamling" har lett mig fram till följande slutsats: 

Skatorna frossade troligen på larver av harkrankar och/eller hårmyggor. Båda dessa "stormyggor" lägger sina ägg i "klöka" gräsmarker där larverna, oftast i grupp eller t o m i väldiga aggregationer, äter sig fram genom organiskt material, svamphyfer och gräsens rotsystem. Massuppträdandet är väl känt och omskrivet. 

Harkranklarver, stora och feta. Akvarell.

Hårmyggornas larver lever ofta i väldiga sällskap. Akvarell.

Det överraskande och häftiga smältvattnet under veckan har tvingat fram larverna ur sina gömmen. Skatorna har bjudits in till kalas. Skator är oftast parlevande ensamvargar men om rikedom av föda plötsligt står till buds kan de snabbt samlas till rejält festande. De har superkoll på varandra över revirgränser och budkavlen går genom landskapet blixtsnabbt så fort något viktigt händer.

Detta är min hypotes och jag känner att den kan vara alldeles sann. Har du en avvikande mening så hör gärna av dig.

14 januari - Ombergsbygdens Kulturarbetarförening

Igår hade vi möte i föreningen - Omkultur - kort kallad. Vi är nästan 30 yrkesverksamma kulturarbetare i området runt Omberg, som är medlemmar i denna exklusiva krets. Vi är konstnärer, hantverkare, keramiker, författare och musiker och har i varierande antal och sammansättning varit tillsammans i mer än 25 år.

Under nästan alla dessa år har vi också arrangerat projektet Konst runt Omberg. Under fyra dagar öppnar vi våra ateljéer för besökare, alltid Kristi himmelsfärdshelg. Flera tusen gäster besöker oss varje år och kanske är du en av alla dem, om inte är du varmt välkommen under 2025. 

Igår hade vi möte, den här gången i min Ateljé Gebbe. Planeringen för årets konstrunda är i full gång. Vi är taggade och laddade!

Vi ses den 29 maj - 1 juni. 

12 januari - En av dessa vinterdagar vid Tåkern

Absolut vindstilla är det när vi vandrar ut vid Naturum Tåkern. Knappt ett moln syns på himlen och solens strålar värmer ansiktet då vi vänder oss mot söder. En timme redan är dagen längre.

Jag tar vägen över isen. Jag har mina dubbskor på. Isen är knagglig och strävt snösprängd och säkert mer än decimetern tjock så jag går tämligen tryggt med käppen som stöd.

Drivor av snö ligger lagrade vid vassar och skravel. Överallt går djurspår på kors och tvärs av räv, hare och mink.

Ulla, utan dubbar på skorna, tar vägen längs spången och vi möts vid piren där båtarna ligger uppdragna. Sen går vi vidare ut mot Svanshals där skogen öppnar sig mot snötäckt strandmad. Där dukar vi upp vårt medhavda fika.

En av dess vinterdagar vid Tåkern som vi sparar i minnet.

10 januari - Nu är det koltrastarnas tid

Snöfallet blir alltmer intensivt utanför ateljéfönstret. Det var sagt att det idag skulle drabba ostkusten och framför allt Gotland med en stor portion av nysnö, men vädret har uppenbarligen tagit en västligare sväng än tänkt var. 

Koltrastarna har dykt upp med snövädret. Hittills har jag knappt sett en enda, men idag har jag sett fler sammanlagt i samhället än tidigare under hela vintern. 

Koltrastar står i så vacker grafisk kontrast mot den kritvita snön att man blir förundrad över den utmanande kombinationen - att göra sig så väl synlig måste vara farligt, tänker jag. Nåväl, det betyder att jag måste lägga ut äpplen när jag kommer hem. Alla rönnbär är redan utplundrade av de stora björktrastflockarna som passerade förra veckan. 

Nu är det de vackra koltrastarnas tid för resten av vintern.

6 januari - Tankar om vinter och snö

"Snösmockan" är här. "Varning för köldchock!". "Ge dig inte ut om du inte måste".

Alltså tog jag på mig rejält med kläder, stack fötterna i mina dubbkängor och traskade för första gången efter ett drygt års hämmande fotkonvalescens hela vägen till ateljén tillsammans med käppen, en sträcka på en kilometer; allt som protest mot dessa överdrivna vinterbeskrivningar som dagens media, moderna meteorologer inkluderade, svänger sig med.

Det blev nu inget särskilt alls med detta. Det var ju en promenad en normal vinterdag med snöfall bara, inte ett dugg mer och sådana vinterdagar har jag upplevt hundratals av under mina levnadsår, många betydligt häftigare än denna på flera olika sätt. Det är visst dags för räfst och rättarting och kanske att slå en signal till min favvis, språkvetaren Sara Lövestam om anledningen till det nya språkbruket.

Hemmavid är det trögt vid fågelmatningen, som vanlig faktiskt och idag kanske trögare än annars, när nu fåglarna håller sig i skydd från den värsta snöyran. Som vi bor, i utkanten av ett villasamhälle på kanten till den öppna slätten, flera kilometer från närmaste skog, är det aldrig jättemycket fågelliv. Slätten är ledsamt utarmad och vinterslätten nästan öde. 

Gråsparvar och pilfinkar.

Vi har förstås gott om pilfinkar och gråsparvar vid fågelmaten, några talgoxar och blåmesar är normalt också där tillsammans med tamduvor, kajor och skatparet, medan övriga arter blir mer av tillfälliga gäster från närmaste omgivning. Paren av nötväckor och entitor samt en större hackspetthane kommer då och då från prästgårdsdungen hundra meter bort och några gånger per vinter brukar vi även kunna se steglits, grönfink eller en stenknäck. Men sen ...

Gråsparvhane i praktdräkt om våren. Jag lägger in den i dagens kåseri för att visa hur skönt vacker gråsparven är. Det är en art som jag verkligen gillar, tro inget annat på grund av mitt skriveri idag. (Tidigare publicerad akvarell).

Med viss avundsjuka följer jag fågelvänner från andra delar av landet, som Skåne och Öland, eller mera närliggande platser med rikare biotop. Varje dag kastar även jag blickar ut mot min matning i hopp om att få inhösta en exklusiv gulbrynad sparv, en rubinnäktergal, azurmes eller en Baltimoretrupial.

Vintertida svarthättor har jag förvisso haft någon gång, rödhake, järnsparv och gärdsmyg likaså, och fram mot senvintern, vid bakslag massor av bofinkar och bergfinkar. Men längre än så kommer jag inte. Det är som med Triss: "Plötsligt händer det" - aldrig!

Men! idag hände det ändå något. En ensam bofinkhona dök plötsligt upp bland sparvarna. Se där! Hon stannade en timme sen drog hon vidare, söderut hoppas jag. Jippi!

Under pulsandet till ateljén passerade jag nyss grannens rönn som stod bärigt illröd för två dagar sedan. Idag var den tom, totalt renäten av de hundratals björktrastar som gästat Ödeshög under några dagar. Nu är den födoresursen tömd och förbrukad. Det gick i ett trastnafs.

Jag är i ateljén efter promenaden, foten värker lite, men jag är ändå här trots "snösmocka" och "vargavinter". Jag pysslar om mina växter och skissar snabbt en liten vinterakvarell i enkel tappning. 

Snart drar jag reflexvästen över jackan och drar mig hemmåt igen. En varm glögg eller en konjakstoddy vore inte så dumt, det är ju trettondag och man kan nog unna sig lite extra.

4 januari - Den härliga snövintern är stor lycka

Snön som fallit fluffig och lätt har lagt sig som ett nytt golv över landskapet och klätt buskar och träd i en vit och fräsch skrud. Nästan tre decimeter blev det totalt och därmed en hel del skottande. Jag tog det emellertid lugnt med foten; gav arbetet tre timmar inklusive kaffepaus och grejade allt utan nämnbara problem. 

Barnen på besök älskar snön. Vår trädgård var jungfruligt orörd i morse men nu är täcket upptrampat och använt precis som sig bör med löpgator och snöänglar.

Ute på allmänningens lekkulle samlas ungar från hela grannskapet. Pulkor, stjärtlappar och snowracers (bob kallade jag åkdonet som barn) släpas upp under lek och pust, släpps fria nerför med last av snöklädda barn och leksugna vuxna. Det är skratt och prat, snö innanför halslinningar och rosiga kinder. Som alla har längtat!

Ovanför hela gänget svärmar nyanlända flockar av björktrastar omkring på jakt efter rönnbär. Där är mängder av dem men ingen mer än jag verkar se dem. Jag räknar till fyrahundra fåglar som mest. Det är anmält till Artportalen förstås.

Igår kväll tog jag del av information om ett meteoritmoln som skulle passera jorden. Med en täthet av nästan två stjärnfall per minut rekommenderades hugade observatörer att ta chansen till en extra fin upplevelse.

Jag åkte ut strax efter solnedgången med sikte på vägen längs södra Tåkern. Där, tänkte jag, borde det bli bra att stå med utsikt över bygden och sjön från lite högre position och ta del av både stjärnfall och norrsken. 

Jag stannade vid Kyleberg. Vinden drev stickande rakt in i ansiktet. Dimmoln och ljussken från Vadstena i fjärran dämpade möjligheten till observation. Jag for vidare längs vägen västerut bort till Svanshals och stannade. Där var det bättre. Mörkare och lugnare, men både norrsken och meteoriter uteblev, mest för att annat något annat tog över.

Åt andra hållet, rakt söderut, låg nämligen en förtjockad nymåne likt en lutande vagga över bygdens sista aftonljus. Den hade sällskap av planeten Venus som låg bara några bågsekunder högre upp och lite åt höger. Det var en så vacker konjugation att jag fastnade vid detta motiv istället.

Kvällen var räddad. Innan jag kom hem igen och det mörknat till svart natt hade upplevelsen sänkt sig under horisonten. Norrskenet har jag kvar. Vintern har ju bara börjat.

1 januari - Förebud

Gott nytt år 2025!

Jag har många nya år i mitt CV och ibland är det möjligen en merit. Må detta år bli bättre än det gamla, så fyllt av krig och elände. Hoppet måste överleva och leva!

Under den första dagen av 2025 har vintern äntligen anlänt. Den började som intensivt och kallt regn vid Trånghalla, alldeles norr om Jönköping, på andra sidan Vättern, den sista dagen 2024. Vi var där hos våra goda vänner enligt lång tradition tillbaka.

Kvällen och natten var blåsig och regnrik och lagom till frukosten i morse, en ganska sen sådan, uppmärksammade jag en flock små, skarpt tecknade trastar på vännernas gräsmatta. Det ljusa ögonbrynsstrecket lyste tydligt igenom skumdagerns gråmurrighet.

- Rödvingetrastar! ropade jag. Äntligen! varpå vi alla lutade oss från gröttallriken mot fönstret en stund för att studera de små vackra fåglarna. 

Rödvingetrast - en akvarell från den 11 november 2024 då jag berättade om min personliga saknad av denna vackra trast. Se länk.

Flocken med rödvingetrastar stannade en halvtimme på gräsmattan hos vännerna. De rotade runt i det fuktkalla gräset på jakt efter ätbart och tog sen abrupt till vingarna och försvann; en liten flock om tiotalet individer ungefär.

Redan för en dryg vecka sedan såg jag flockar av björtrastar komma på hög höjd över samhället hemmavid, snabbvingade och snattrande som brukligt och ljusbukiga i den låga solen. Möjligen fanns redan då enstaka rödvingetrastar med i tåget. Men ingen av dem stannade trots att rönnbären lyste lockande röda. De hade bråttom att komma vidare mot söder, pressade och stressade av något.

Jag tänkte då, visste förresten, att de där trastflockarna bar förebud om kyla och snö. Länge hade bärätarna dröjt sig kvar norr om oss men nu var vintern uppenbarligen på väg också till oss.

En vecka tog det för förebudet att slå in. Vintern är här!