" Hej Gebbe, hoppas allt är bra med dig!
Vi tänkte på dig igår sonen Lukas och jag när vi
passerade Tåkern. En snabb mellanlandning på väg hem till Göteborg, men
underbart att bara gå ut på bryggan vid Glänås och känna på atmosfären med alla
änder och gäss, och en ägrett som kom seglande och slog sig ner med sin
krummande hals.
Körde sakta vägen ut mot Väversunda och kunde beundra
tranorna på åkern på vänster sida, och annat smått och gott på höger sida. Fick
sen svänga åt sidan och vänta ut en vassklipparmaskin, även det en
Tåkernupplevelse. Allt sammantaget så himla härligt i sin enkelhet, men en ros
återstod i buketten.
Någonstans utmed 919 mot Ödeshög, i full fart för jag
hade trafik bakom mig, en rejäl drös med glador som tumlade omkring varann som
vårystra fjärilar. Vilken prakt! Andra fåglar deltog också i skådespelet, såg en
sparvhök pila iväg, och en till, men övriga hann jag inte med. En liten glänt
på luckan till paradiset, ja du vet hur det är!
Ville bara dela med mig av vår upplevelse i din
hembygd!"
Kära hälsningar / Ola
*
Någon gång vid den tiden passerade även jag, såsom jag gör i stort sett dagligen, gården Sjöstorp mellan Hästholmen och Ödeshög längs väg 919. Över bonden Henrik i traktorn, mitt under vallslåtterns tredje skörd, noterade jag åtta glador som hängde över honom.
Det händer precis så, att gladorna dras som till fest när möss, sorkar och annat ätbart plötsligt synliggörs och dödas av slåtterbalken som ligger tätt över backen. Liksom gamar över Afrikas savann håller fåglarna koll även på varandra över långa avstånd och lockas till frossande gäng. Rekordet vid Sjöstorp, meddelar Ola som just kollat på Artportalen, är sexton individer den 22 september och Olas son Lukas menar att de själva såg minst tio glador.
Stenfalkhane med byte.
Dagen den 30 september kom jag i retur från Vadstena simhall där jag badat och gympat min fot och min själ. Jag kunde inte låta bli svängen ner över Väversunda där jag skrämde upp en vacker gammal stenfalkhane från vägrenen. Nästan ljusblå över rygg och vingar lyfte den tungt med ett byte i klorna; jag kan tänka mig ängspiplärka som det var gott om den här dagen. Falken tog en sväng in i motljuset där den mörknade mot blåsvart.
Därefter följde jag med kikaren en ung mörk brunhök som tog höjd över strandmaden och försvann, med tranorna, mot söder över Dags mosse. Det var en fin dag vid Tåkern och den fick vi gemensamt Ola, Lukas och jag.
Tack Ola för ditt fina gästskriveri.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar