22 september - En sensommardag i Tåkerns vass

En oroväckande värme har varit rådande några veckor nu, otroligt skönt har det förstås varit, men onormalt och ordgrant riktigt oroväckande, vid minsta eftertanke. 

Ulla och jag har suttit ute på altanen i skjortärmar varje kväll och sett solen gå ner bakom grannens hus, precis halvvägs till midvintersolståndets nedslagsplats om tre månader. 

"Vilken höstvärme!"

En morgon för några dagar sedan tog jag vara på vädret och for till Tåkern om morgonkvisten. Siktet var inställt på gömslet i Svanshals vassar. Jag hade skäggmes i tankarna och därför fanns inget behov av att vara uppe med tuppen; skäggmesar är välkänt morgontrötta. Först klockan åtta gav jag mig av med "ryggan" laddad med både frukost och målargrejor.

Morgonfrost.

På Svanshals äng var det faktiskt frost i skuggorna, vilket överraskade mig.

Det fina arknat-gömslet i Svanshals vass.

Kl nio var jag framme vid gömslet efter en lite seg vandring dit ut på min opererade fot. Först på plan mutade jag in platsen genom att sätta mig i topp. Andra besökare fick finna alternativa platser.

Ännu klockan nio var det rejält med dagg i vassen. Detta är något som skäggmesar undviker. De vill absolut inte bli blöta. Det skulle komma att dröja minst en timme till deras eventuella entré, förstod jag.

Under tiden passade jag på att skissa på en liten akvarell över vasslandskapet bort mot Naturum Tåkern.

Samtidigt låg min skissbok framme för kontinuerliga noteringar om vad som timade. 

Första bladet.

Andra bladet.

Kontentan av mitt besök är att med skäggmesar är det ett fattigt år i Tåkern. De finns, de överlevde den jobbiga vintern, men de är mycket sparsamt förekommande. Sammanlagt såg jag knappt tio individer. Sen är det ju också så att de ännu bara är i starten av sin mest intensiva period - högflykten. Det brukar dröja till första och andra veckan i oktober innan denna kulminerar.