25 maj - Vad kommer att ske med Tåkern?.

Jag tar mig ut genom kanalen. Paddlar långsamt och dropptyst. En grågåskull svänger ut framför mig och jag ger dem gott om tid att simma iväg, komma undan och gömma sig. Två årthanar lyfter ur tuvlabyrinten som skapas av vasstarr och bunkestarr. Honorna ligger gömda därinne, dit jag inte får eller vill komma. Jag är en ovälkommen gäst.

Överallt blåser rördromarna. De ger sig visst aldrig. Med olika klang och tonläge berättar de om sin förmåga och kanske även ålder.

Mitt i kanalen stannar jag upp för ägretthägrarna som lyfter framför mig. Ser du dem?

Nykläckta  guldtrollsländor och fyrfläckiga trollsländor följer min varliga framfart tillsammans med åtskilliga rödögda flicksländor som saxar fram tätt över vattenytan, sätter sig att vila på näckrosblad för att sen fara vidare i sin jakt på mat och kärlek.

Rödögd flickslända.

Nu har jag paddlat och vandrat i Tåkerns vassar i femtio år och dessförinnan besökt sjön regelbundet i ytterligare minst tio år. Då kan man väl säga att man känner sin sjö nästan som sin egen ficka. Men, tro mig då på mina ord när jag säger att jag inte gör det. Tåkern är i sitt sista stadium av en sjös varande. Om några hundra år kommer Tåkern att upphöra vara en sjö. Med en uppgrundning av 1 mm per år, 1 m per tusen år, blir den gamla sjösänkan, ursprungligen cirka tio meter djup till slut ett minne blott, för gott. Den långsiktiga utvecklingen är obeveklig och kristallklar.

Även allra längst ut i sjön, utanför de gamla ståtliga vassarna i sydvästra delen, "Raddera" kallade av ortsbefolkningen, har vassen krympt ihop eller försvunnit, svärdsliljor, torrbankar och starrbälten börjar breda ut sig och allt fler videbuskar tar över.

Inte bara videbuskagen breder ut sig, nya alar slår rot även långt ute i sjön. De kommer inom några årtionden att bli stora träd. Att också björkar börjar växa långt ute från land, är ett tecken på att problemen kan vara än större; vattenhållningen med alltför låg amplitud är troligen orsaken därtill, enligt min åsikt.

Dessutom är det så att processen med torrläggning accelererar mot slutet så de där återstående hundraåren, jag nyss nämnde, är med stor sannolikhet alldeles uppåt väggarna överdrivna. Det går långsamt förvisso, i människoåldrar räknat, men  allt fortare då växterna till slut invaderar det grunda varma vattnet. Sanningen är att jag tycker mig se hur slutet utvecklar sig redan nu.

Där vassen för bara 15 år sedan var tre till fyra meter hög och så tät att man kunde räkna till 300 strån per kvardratmeter bildas nu snabbt öppna och torkande bottnar där vassen tynar bort och ersätts av dybankar, gräs och starr. Idag kan jag sitta ner i kanoten och se långt bort i området över låg och tunn vass. Otroligt!

Vid inventeringar som gjordes här under 1970-80-talen kunde man från varje punkt i en 4 km lång punktruttsslinga räkna in mellan 2 - 5 sjungande rörsångare, och nästan lika många sävsparvar och vattenrallar. Skäggmesar fanns överallt och trastsångarna var  inte alls ovanliga. 

Häromdagen i perfekt väder noterade jag endast tre sjungande rörsångare, lika många buskälskande sävsångare samt blott två sjungande sävsparvar på hela den första kilometern färd samt en handfull vattenrallar, men noll skäggmesar och heller inte en enda trastsångare. Alarmerande! 

Men jag hörde förstås två sjungande vassångare, en nykomling i Tåkern sedan cirka tjugo år tillbaka. I dessa områden där vassen förr var mäktigt hög häckar idag både tranor, enkelbeckasiner och tofvipor, vadarna rastar här vår och höst liksom allt fler ägretthägrar. Det mest är nytt men inte livlöst, bara annorlunda. Och detta är värt att poängtera; Tåkern är inte apå något sätt en död fågelsjö; tvärtom; den är bara så annorlunda mot det "gamla" Tåkern jag en gång lärde känna.

Ägretthägrarna, de vita blir även de mörka mot en solnedgångshimmel.

Och som nykomling mot från förr är havsörnen numera en allmän syn. Här jagar en ungfågel fräsande uppflog.

Regleringen av sjön med kvarhållande av vatten sommartid och utsläpp av högvatten under våren för att undvika de översvämningar som var vanliga förr i tiden har möjligen något hindrat den allt snabbare utvecklingen mot torrläggning och snabb sjödöd. Men säker på det är jag verkligen inte. Kanske har allt blivit till motsatsen.  En sammanfattning: De friska vassarna tycks tvina bort allt fortare och etablering av ny vass har problem med bete av grågås.

Med typiskt gnälliga läten dyker plötsligt två svarttärnor upp tillsammans med ett  tjogtal fisktärnor som precis som alltid varnar i god tid.  Alla hör de säkert hemma i den lilla skrattmåskolonin som jag anar några hundra meter längre ut och som jag undviker att komma nära. 

Men, jag saknar gråhakdoppingarna och svarthakedoppingarna som förr var allmänna i det här området. 

Skäggmesarna finns här och där i ruggar och bunkar. Men de smyger under häckningen, här en hona som undrar om mitt besök så nära boet.

Jäsande mattor av grönalger täcker stora ytor.

Ibland fastnar kanoten som i sirap. Stora täta mattor av grönalger jäser upp mot ytan och kväver det mesta. Sjöns vatten följer lufttemperaturen och när jag sticker ner handen är där mer än badvarmt. Algblomningen blir tidig och mäktig.

Grågåsbetad vass. Fåglarna biter av broddarna en bit under vattenytan för att komma åt märgen. Det hela resulterar i värsta fall i att vassen hindras i sin spridning och förtätning.

När solen sänker sig över Omberg vänder jag stäven inåt och möter tusentals gråsgäss och ansenliga mängder tranor, alla icke häckande fåglar, som kommer tillbaka för nattro från åkermarken i landskapet. Överallt ute runt de yttersta vassbunkarna ser man grågässens massiva betning av vasskott. Mina vänner Adam och Gerza ser gässens påverkan som ett stort hot mot Tåkerns vassar och har presenterat flera rapporter om detta nya fenomen.

Mitt gamla Tåkern är sig inte likt! Nästan allt är annorlunda mot då på 1970-80talen då jag trodde mig veta och kunna. Det har jag lärt mig med ålderns rätt, att inget är statiskt, allt är föränderligt. Inte minst i en sjö Som Tåkern i slutfasen av ett långt sjöliv.

När det kommer till Tåkern måste vi bestämma oss för vad som ska ske, vad vi människor vill med sjön. Att något måste göras, forskas på och åtgärdas, menar jag är självklart och i hög tid. Sen får vi väl se, eller egentligen andra, då, när jag är historia och sjön fortsätter mot sin död.