21 juni - Hagebyhöga kalkrikkärr

 

Intåg i sommarhagen.

En fantastisk dag är det. Solen skiner vänt men sommarluften är frisk och klar. Vi vandrar från parkeringens skugga under brakved, olvon och jolster på grånade spänger in i betet där kor vandrar fridfullt och människovänligt, några med märkligt hög manke, nästan som hos kor med sebu-ras inblandad.

En vit sky av gräsull vajar över kärret, där bland annat älväxing, darrgräs, gröen samt halvgräsen ängsstarr, slankstarr, näbbstarr och knagglestarr tillsammans med ännu inte utslagna men rikligt förekommande bestånd av orkidén kärrknipprot bland tusentals vackra axagtuvor utgör själva grönskans vackra botten.

Hagebyhöga kalkrikkärr vid Vätterviksbadet i Vastena kommun bjuder in oss till sin otroliga blomsterprakt. Vi är överens om att detta orkidékärr är det rikaste vi har i Östergötland, både vad beträffar storlek och innehåll. Det är verkligen en plats att uppleva för den som har sin håg till floran och allt ligger väl förberett och besöksvänligt utan att inkräkta på kvaliteten. Hit vänder jag själv näsan varje sommar; ett behov är mig skapat.

Redan vid parkeringen möter mängder av tvåblad vid dikeskanten. Några är så små att de nästan får gå för honungsblomster men många är mer än halvmetern höga. En oansenlig orkidé är detta förvisso, men ändå vacker i sin byggnad.

Orkidén tvåblad finns i rikligt antal.

Honungsblomster.

De små honungsblomstren är till färg lika tvåbladen i sin något anemiska gula grönska, men de är blott decimeterhöga och har en ensidigt vriden blomklase. De är verkliga skönheter i det lilla och är väldigt sällsynta.

Blommande svarthö.

Svartthöet blommar snart på sista versen. Därmed svartnar de också alltmer och sticker upp ur grässvålen med en ökande tydlighet. De är de kalkrika fjällmarkernas innebyggare med en klar reliktkaraktär i Östergötlands kalkkärr. För några årtionden fanns den i nästan tjugo av bygdens rikkärr men har efterhand försvunnit, tillsammans med kalkkärren, som dränerats och uppodlats. Länets sista förekomster är härmed oerhört skyddsvärda.

Lite här och där, gärna tillsammans med svarthö och inne i axagtuvor står flugblomstren i full blom. Det är en mycket spännande orkidé med särpräglad fortplantning.

Flugblomstret lurar små stekelhanar till sina stekelhonelikt doftande blommor. Det är frågan om rent lurendrejeri och inte en form av symbios, eftersom stekeln knappast har någon större glädje av besöket. 

Ängsnycklar.

Blodnycklar.

Ängsnycklar och blodnycklar finns "huller om buller" i Hagebyhögas kalkrikkärr i stor mängd. De är på håll svåra att skilja från varandra men med ansiktet nära ser man att bladen är väldigt olika. Ängsnycklarna har hela ofläckade blad medan blodnycklarna har rostfläckade. Vi tror dock att hybridisering mellan de två syskonarter kan ske när de möts, vilket ytterligare kan komplicera definitionen.

Den tredje i denna syskontrio är den gulvita vaxnyckeln. Den tycks  stå mest opåverkad av inblandning, tydligen med högre integritet och artbarriär och i Hagebyhögakärret är den ovanligt rikligt företrädd och bildar vackra bestånd.

Vaxnycklar står oftast ståtligt rak och storvuxen, som ett ljus i en kandelaber ...

... men ibland i lite  mindre prakt men desto tätare.

Sumpnycklar.

Mycket ovanlig i östgötska kalkkärr är den lilla orkidén sumpnycklar. 

Blomklasen hos sumpnycklar är kort och rund och den enskilda blomman är utan fläckar och prickar.

Vi finner ett tiotal exemplar av sumpnycklar inbäddade bland axagtuvorna. De är korta, inte mer än cirka två decimeter höga och lyfter knappt över axagens krans, men man känner igen dem på den mörkt karminröda blomklasen som har treuddiga och relativt stora blommor. Blomskaftet är smalt och rodnande och stjälkbladen är tunna, spetsiga och uppåtriktade. 

Vi njuter av denna raritet vars kransblad är arttypiskt storfläckiga som hos fläcknycklar.

Om nu sumpnycklarna är ovanliga i bygden är det ändå intet mot rariteten gulyxne som vi ändå finner minst ett tjugotal blommande exemplar av.

Gulyxne.

Detta är en väldigt liten och oansenlig orkidé, en knapp decimeter hög i en helt igenom gulgrön ton vilken lätt förvillar bort sig genom sin likhet med tätörtbladens färg. Dessa ligger dock utlagda i typisk markbunden krans medan gulyxnens två stjäklblad står upp nästan liljekonvaljelikt och efter en kort stunds tillvänjning finner vi allt lättare den lilla sällsyntheten, som alltid står med fötterna i källfriskt vatten som sipprar mellan tuvorna, gärna tillsammans med dvärgbläddra och storsileshår.

Gräsull.

Gräsullen är kalkrikkärrens på avstånd synligt, typiska signum. Den är ovanligare än fattigmyrmarkens kraftigare ängsull, men är man osäker, kan man dra fingrarna längs sträva blomskaft för att bli säker på artbestämningen.

Kärrspira.

Kärrspiran har en tendens att vilja gömma sig i kärret. Enstaka plantor växer visserligen upp till högre höjd med en rak stjälk fylld av rosa blommor, men jag tycker, att arten oftast bara breddar sig och snärjer ihop sig lågt och "fult" i en brunt vissen ton. Men självklart är detta bara min privata åsikt. Skönhet ligger som man säger i betraktarens ögon och Karin håller absolut inte med mig.

- Jag tycker att de är vackra, kontrar hon rakt av i en klar protest.

- Min son Axel tyckte att äppelrosen doftade cider, säger Lars när vi alla fyra står och njuter av doften hos den täta rosbusken mitt i kärret. 

Äppelrosen är en lite svårfunnen och ovanlig ros bland de vanligare arterna och förutom den friska äppeldoften tycker jag att den artas bäst på dess taggiga stam. Där finner man nämligen två sorters taggar, stora raka i gles formation och däremellan täta mängder av korta små.

På tal om dofter och smak berättar Lars att han häromsistens i ett matprogram i radion fick höra av kocken att i brist på koriander kan man använda växten havssälting.

Lars och Ulla med en stängel av blommande kärrsälting.

Här i kärret växer tvillingarten kärrsälting, en nästan försumbart förbisedd art med glest ansatta vita små blommor på en lång blomstängel. När jag böjer mig ner för att plocka ett beläggsexemplar, trots protester från hustru Ulla som hänvisar till kända regler i naturreservat, sprider den puffar av vita små pollenmoln till omgivningen.

Och minsann även denna art smakar väldigt mycket koriander. Det känner jag klart, jag som är en av det blott halva svenska folket, som faktiskt gillar smaken. Så intressant!

Det var många år sedan, kanske mer än tjugo, säger Karin och Sverker och uttrycker därmed sin stora förvåning och förundran över Hagebyhögakärrets härliga utveckling. Mycket har hänt under årens lopp sedan Sverker, som chef på länsstyrelsens gröna avdelning, en gång i tiden ansvarade för att köpa in mark till detta blivande reservat. 

- Vaxnycklarna har verkligen spridit sig sedan sist jag var här, säger han, och många gulyxne och mycket annat fint har vi sett och upplevt idag. Det har blivit väldigt fint. 

Och mycket av Hagebyhögakärrets rikedom har vi att tacka de betande djuren för. De håller orkidékärret öppet genom bete av buskar och sly. Deras tramp gynnar också floran, ty i motsats till människor som kan tänkas ge sig in i dylikt moras, går de mellan och inte på tuvorna, varvid blomstren gynnas och dybäddar förbereds för ny etablering.

Tänk alltså på att hålla dig till spängerna! Att klafsa in bland blomstren är inte okej! Vi är inte som kor!