Jag ligger på rygg under äppelträdet och kikar upp genom bladverket mot en knallblå himmel. Det är lagomsvalt sommarväder, inte så där hett som det var för några veckor sedan, utan behagligt och kroppsnära; perfekt helt enkelt.
Snart mogna sensommaräpplen dinglar framför mina ögen och jag tänker att om jag ligger så här igen, någon vecka framåt, kan jag likt Newton få ett äpple i skallen och en ny idé i huvet.
Förresten är huvudet redan fullt av funderingar.
Tornseglarna som drar runt i storcirklar högt däruppe, blir de de sista för i år som jag får se?
Ringduvorna som kommer ensamma, en och en på hög höjd, är nästan alla på väg mot öster. Varför och vart? Och varför kommer denna vanligtvisa flockfågel nu i enskildhet?
Ärtsångaren i häcken som plötslig släpper en kort liten sångstrof mellan smacken, är det en ungfågel som testar sin förmåga?
De glesa sällskapen av unga ladusvalor har en annan färdriktning än ringduvornas. Alla drar de mot väster. Vadan detta?
Men den tyngsta funderingen i vilstolen under äppelträdet denna eftermiddag i Indiansommartid är en som jag tänker släppa i mitt imorgonskriveri. Det är funderingen om Sveriges högsta träd. Aktuellt idag i nyhetsmedia.
Vi hörs och ses igen.
Gebbe, jag tror jag vet att du tänker på den jättegran som du var med och upptäckte på Omberg. Den är redan anmäld, hörde jag på radion idag och då tänkte jag på dej.
SvaraRadera//Frank
Helt riktigt vännen! Det blir en kåseri idag i min blogg om detta.
SvaraRadera