Det kan aldrig vara någon finare Tåkernvinter än så här. Ergo, är vi ute bland sjöns vassar idag igen, Sverker och Karin, Lars samt Ulla och jag, i ett helt fantastiskt väder med stundom riktigt värmande sol, snödjup på 1½ dm, vindstillhet och en temperatur pendlande mellan 4 till 8 minusgrader under vandringen, som går från Naturum Tåkern en bit ut på isen mot Svanshals udde. Vi vandrar samtalande genom både stöp och torrsnö. Spår av fälthare, rådjur, räv, mink och möss överallt, men inga spår av förra gångens utter idag ... än så länge.
Vi är ensamma när vi startar men möter på hemvägen en hel hög med naturmänniskor, som lastade med tubkikare och kameror är på jakt efter stämning och skäggmesar. Vi får också alla allt detta hett önskade vackert serverat idag med en flock snälla skäggmesar i vasstopp nära tornet. Nästan alla fåglarna är ringmärkta, vi är väldigt nära märkgatan och jag känner Adams närvaro tydligt.
De är nog 40 personer, de vi träffar på, från Linköpings Fågelklubbs daglediga medlemmar på coronafri promenad liksom vi. Jag känner många av dem som mina vänner och vi har en skön dialog därute i vasslandet.
- Såg ni uttern, frågar helt plötsligt Olof och Eva.
- Ni skämtar!
- Nej, nej! Vi var flera som såg den och vi trodde att ni också hade sett den. Den kom nämlingen i språng över isen ute ifrån sjön och försvann in i vassen där ni kom ut alldeles nyss.
Nära igen alltså, så in i vassen nära! Men jag sörjer ändå inte, min tid kommer. Vi har avtalat ett möte uttern och jag. Det blir en dag för bara oss två, en viktig dag och jag väntar gärna en stund till, så det så!
Suck!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar