11 februari - Vättern andas

 - Jag åker ner till Vättern en kort sväng, säger jag till Ulla då jag dragit upp rullgardinen och spanat västerut över byn ner mot kusten. 

Längs sjöns hela sträckning så långt jag ser, från Visingsös nordspets i söder till Ombergs branter i norr, ligger en tjock gråvit valk av dimmoln utsträckt, precis som de gamla innanfönstrens fetvadd, idag på väg in i glömskans rike.

- Vättern ryker väldigt idag, säger jag, och det är så speciellt och samtidigt typiskt att jag nog måste dokumentera det en gång till. 

- Jag är hemma till kaffet.

Vid Stora Lunds branta klippor, idag fjärran från sommarens badstoj, kliver jag ur och går upp, ensam i vinterkylan men med sällskap av en trotsigt sjungande blåmes i en solig björktopp. Landskapet är vackert och unikt och totalt okänt för många.

Vattenångan från sjöns relativa värme kondenseras till pustar av vit dimma som lättar från ytan och drar bort mot Västergötland i den lätta ostliga brisen. Under Omberg dansar vattenrökarna som lekfulla andar. 

Om det fortsätter så här, tänker jag, kanske isen kommer att lägga sig i sjön i år, åtminstone vid stränderna och kanske ända bort till Ombergs grottor. Gammal kunskap om total isläggning vart sjunde år gäller ju inte längre, så optionen på en sådan upplevelse ännu en gång i livet, vore verkligen fantastisk, om än inte garanterad eller ens trolig.

Dimmolnen tätnar söderut och det där jag sa om Visingsös nordspets är hämtat ur fördold visshet.

När jag står där i vinterkylan högst upp på klippan med en fantastisk utsikt tänker jag på en naturfilm från Brasilien som jag nyligen såg i TV. Den handlade om vattnets kretslopp, berättad med Henrik Ekmans förtroliga röst. Nya rön visar att en flod av vattenånga lika väldig eller till och med väldigare än Amazonfloden själv flyter fram över regnskogens toppar ner mot Atlantkusten. 

- Jorden andas, kommenterar Henrik.

Idag andas Vättern.