7 januari - Avslöjande spår

Vi har gått rundan vid Höje på Omberg så många gånger under alla årstider. Vi har följt med i händelser och skeenden, sett årstidernas växlingar och glatt oss åt många fina upplevelser, men ändå blir man lite överraskad av allt som ett första tunt snötäcke kan avslöja, om sånt man trots allt rätt sällan får korn på i levande tillstånd.

Endast enstaka gånger har vi sett  harar längs vår väg på berget, men snön berättar nu något annat. Fälthararnas snipskodda trajspår går kors och tvärs överallt på vägen framför oss. De är betydligt allmänare på berget än man kan ana. Dock ser vi inget av de där mjukare, rundare och liksom näpnare skogsharespåren som fanns överallt på 1970-talet när vi bekantade oss djupare med Ombergsbygden.

Ulla böjer sig ner och fotograferar ett av de rävspår vi passerar. 

"Hararna trajar och räven snörar", berättar Harald Wiberg naturkunnigt klockrent. Rävarnas travspår löper med parvisa tassar framför oss mest hela tiden, tills resultatet av en toapaus från nattens vandringar plötsligt uppenbarar sig i form av en mörk hög med begynnnde frostbehåring och typisk rävdoft. Den doften är vi väl bekanta med. Den är aromatisk och definierad.

Rävlort.

Alla små däggdjurs löpor tvärar över vägen från vägren till vägren; inte många krumbukter där inte. Den öppna vägytans utsatthet måste korsas blixtsnabbt och skydd av gräs och kratt uppsökas skyndsamt. Så många spår överallt, och ändå är de små liven så sällan sedda trots att de uppenbarligen finns i riklighet.

Näbbmössens typiska spår till höger, med spring i benen och fot framför fot, blir ibland interfolierade av enstaka småhopp med kort språngvidd.

Här är skogsmössens karaktäristiska hoppspår, som ekorrspår i miniatyr, där den mindre skogsmusens språng generellt är kortare än den större skogsmusens längdhopp på upp mot metern.

Ekorrspåret med bakfötterna framför de mindre framfötternas stämplar, precis som hos hararna, men med parallellt anlagda tassavtryck.

Ett enda ekorrspår korsar vår väg idag. Det kan vara så att vinterns plöstliga inträde har dämpat deras lust att röra på sig. Arten lägger sig nämligen vid vinterkyla och snöfall gärna till några dygns vila, en lätt vinterdvala, i en ombonad, mossafodrad rotunda högt uppe i ett träd eller i en starholk. Ett enda spår, såsom dagens, kan visa på ett förhållande, men fram emot vårvintern får man säkert ett betydligt riktigare besked om artens populationsstatus, variationen brukar vara betydande mellan åren.

Av alla dagens spårmöten är det ett som står ut. 

En småvessla har varit ute under natten. Det var många år sedan som jag såg en vessla senast och hoppspåren framför mina fötter blir ett härligt utropstecken!

Småvesslans hoppspår med fyra gemensamt ställda tassar, här med tramp av en bakfot i ett av framtassarnas avtryck. Gångarten är typisk galopp.

Som hos alla mårddjuren är det alltså hopp mer än gång och spring som gäller. De fyra tassarna finns alltid i ett sammahang, ofta anlagda lite på snedden och med en spårvidd som varierar med djurets språnghastighet. 

Jag känner stor glädje idag över mötet med denna något imaginära småvessla!