19 januari- På Tåkerns is även idag

Det är svårt att låta bli. Man vet inte när det blir så fina förutsättningar igen. Tåkerns is ligger som ett salsgolv med stadig is och endast tunna snödrivor i lälägen. Det är ännu vindstilla, i väntan på fronten som senare ska dyka upp i sydväst med regn och mildväder, under promenaden längs vassarna tillsammans med Karin och Sverker. Dobskor och stavar fungerar utmärkt som stöd i vandringen för min del och jag kan gå avslappnat och fokusera helt på det som sker runt omkring. 

Men, det är faktiskt ovanligt tyst och stilla denna morgon, då vi startar strax efter soluppgång och Karin undrar om det är så här det ska vara en vinterdag på Tåkern. Jag försöker förklara att livet faktiskt finns där inne i vassbrötarna men att själva överlevnaden kräver full koncentration på ätandets konst; där finns inte utymme för läten och spel, oro eller nyfikenhet; vassfröet är ynkligt litet och ständigt intagande är en fundamental förutsättning för en skäggmes att överleva nästa natt.

Det är dock ont om skäggmesar numera enligt min uppfattning. Tåkerns vass är starkt sviktande och skäggmesarnas antal är endast bråkdelar av 1970-talets enorma population. Vi vandrar ungefär två kilometer längs fint frömatad vass innan vi äntligen ser ett par skäggmesar försvinna framför oss. Den summariska skissen ovan gjorde jag dock för några dagar sedan då Ulla och jag hade bättre tur att komma nära en flock på tjugo individer som brydde sig föga om att vi stod nära och gluttade beundrande.

Om nu inte begreppet kvantitet blir dagens ledord är istället kvalitet bättre beskrivande

Vi upptäcker nämligen en utterlöpa över isens tunna snötäcke. Vi står mitt i en liten vasslagun där mängder av spår från räv korsar vår väg, när vi plötsligt upptäcker de där typiskt fyrstämda språngspåren som berättar om mårddjur, och det är ingen tvekan om utter, vars tassar är mer än dubbelt så stora som minkens. Man ser tydligt att hälen är med i tassavtrycket och att simhuden mellan tårna nästan gör avtrycken "smått björnlika", säger Sverker.

Utterns typiska galoppsprån med fyra tassar tätt intill, såsom hos alla mårddjuren. Notera att man ganska tydligt ser både häl och simhud.

Spåren är typiska galoppsprång. Uttern har kommit med god fart; det skulle jag ha viljat se! Vi följer spåren men de försvinner strax inne i vassen och återfinns inte trots att jag försöker ringa in dem.

Utterns förekomst i Tåkern är väl och rikt dokumenterad sedan ungefär ett decennium tillbaka, inte minst av mig själv såom omskrivet i min blogg (sök på utter). Återkomsten är mycket glädjande till och med älskad , men jag konstaterar med en suck att jag trots alla dessa imaginära möten, ännu inte har sett en levande utter med egna ögon. Den har jag kvar ännu en tid, men att vänta är också spännade!

Vi spanar efter havsörnar ute på isen och till slut lyckas vi hitta två mörka fläckar lång bort mot Väversundavassen under Ombergs blå skugga. När vi tittar noggrannare i kikare ser vi ocks att där, bredvid de två vaktande örnarna, finns en minimal vak med några svanar - havsörnarnas matförråd består en stund till.

Mörka vinterståndare i mängd på sankängen väster om Naturum Tåkern berättar om att sumpgentiana hade en unikt rik blomning under den gångna sommaren.

Vi genar över Svanshals äng på tillbakavägen, då vi upptäcker de där mörka, nästan svarta små fröställningarna som berättar om sumpgentianans överdådiga sommarblomning. Jag minns från i somras att guiden Kjell tog in blommande exemplar, en del så stora och vegetativa att vi diskuterade om det möjligen kunde vara ängsgentiana och inte den vid Tåkern tämligen allmäna sumpgentianan.  Vi kom aldrig fram till ett adekvat svar, men jag tror ännu likafullt på den senare.

Sumpgentianans vinterståndare i närbild.

Under vår avlsutande spaning efter örnar och dylikt från tornet vid Naturum kom en vacker ung blå kärrhök seglande över vassarna. Den var säkert ute på småfågeljakt.

Så kan en vinterdag på Tåkerns is te sig. Pröva du också!