Det är tolv minusgrader och snön knarrar vintrigt under skorna, sådär som man minns att den alltid gjorde under barndomens rekorderliga vintrar. Det är så kallt att näsborrarna skrynklar sig när jag kliver ur bilen vid ateljén och det piper en aning astmatiskt om andningen.
Men kylan bekommer inte blåmesen som sitter i granngårdens gamla gråpäronträd och letar i sin silverpipa, det är ljuset som räknas. "Tsiii -si si si sy sy su su suu", en accelererad och sjunkande ramsa i övre gränsen för mitt öras omfång. Den första sången för säsongen. Den som är bäst efterlängtad ...
... och bara någon dag efter talgoxens första sång, den som jag nyss berättade om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar