6 juli - Besök i ett orkidékärr på Omberg

.
En av de soliga dagarna i veckan for jag iväg till Ombergsliden för att njuta en stunds överraskande doft ur kärret nedanför skidbacken.
Den unika doften, påminnande om nejlika, får man del av om man sticker in näsan i axet av en luktsporre, en av vårt lands verkliga rariteter. Det är just den orkidén speciellt, som har medfört att detta kärr är mycket väl känt och extra värdefullt.

En spång leder genom reservatet och den skall man använda sig av vid besöket, ty att ta ett steg ut i blötan är förenat med fara - för växtlivet - och bör undvikas. Det är alltför lätt nämligen att råka trampa ner ett av de där små underverken när de gömmer sig i vegetationen.
Allt klampande vid sidan om spången kan lätt bli förödande om man saknar nödvändig kunskap om detta förhållande.

Luktsporrarna är skira och spensliga, färgade i subtilt rödrosa till blekrosa och vita nyanser och de sticker upp ur en bukett överraskande smala blad och är inte mer än några decimeter höga. 
Det är bara på ett fåtal platser i Västergötland och i Östergötland samt på Gotland som arten finns i vårt land.  Så, nog är man stolt som östgöte över att ha den hemma på sitt Omberg.

Varje år när sommaren inträtt i hagen är jag där minst en gång för att kolla läget. Jag brukar räkna antalet grovt för att se hur beståndet varierar.
I år finner jag lätt ett trettiotal exemplar ganska centralt i myren, varvid kikaren är behjälplig. De är både i knopp och i begynnande blom, i alla för arten tillgängliga nyanser och solen som lyser över kärret skapar en fantastisk tavla av arrangemanget.

Tre bilder på luktsporrar följer:

Nu är det förstås inte bara luktsporrar i kärret. Här finns ett rikt bestånd också av kärrknipprot, vilken jag tycker är en av våra vackraste orkidéer.

Kärrknipprot.

Men faktiskt är det en växt ur en helt annan familj som också har bidragit till att göra  Ombergslidens rikkärr vida känt bland botaniker.
Här växer nämligen en riktig ishavsrelikt, en växt som på något sätt blev kvar långt efter det att isen dragit sig tillbaka för 10 000 år sedan och den finns bara i ett par kärr i Östergötland samt på Gotland, that´s it!

Svarthö.

Arten heter svarthö och tillhör familjen snyltrotsväxter. I den familjen finns ögontröster och spiror bland annat. Svarthö kallas växten för att den svartnar vid torkning och kunde färga höet svart om förekomsten var riklig, men riklig är förstås förekomsten endast i vår arktiska fjällvärld. 
Svarthöet snyltar förresten på gräsrötter, vilket väl får vara okey i detta speciella sammanhang.

Slåttergräsfjäril.

Av insekter såg jag bland annat puktörneblåving och luktgräsfjäril samt bland andra humlor också åkerhumla.

Åkerhumla.

Använd nu spången och vettet vid ditt besök. Tänk på att våra orkidékärr är väldigt värdefulla och känsliga miljöer. Men gör den, resan dit!