Jo, jag skriver så i rubriken, ty få fåglar väcker sådan ilska, sådant hat och ibland till och med sådan sorg bland allmänheten som denna svarta, pampiga sjöfågel, och ibland så även hos personer som betraktar sig själva som genuina naturmänniskor. Av vilken orsak har det blivit så? Och varför är det så otroligt polariserat i debatten?
Anledningen till att jag nu vill skriva om detta är att jag vid besök i Brokind häromveckan såg en ca 300 individer stor flock av storskarvar ta höjd från Järnlundens skarvkoloni över Lilla Rengen. Flocken försvann uppåt i skyn och fåglarna seglade därefter vidare på stela vingar i plogformation österut. Jag kände att de var på väg till kusten knappa tio mil bort för fiske.
Det var en mäktig syn som påminde mig om det jag har upplevt tidigare i Donaudeltat. Sedan några decennier tillbaka finns det även hemma hos oss.
Storskarv i häckningsdräkt - en väldigt vacker fågel.
Storskarven är en fågel som har tagit steget fullt ut i vårt land. Från att ha varit en i stort sett kustbunden art med spridd och gles förekomst på Västkusten (framför allt i Norge) började den hitta hit på allvar under 1980-talet då den spred sig längs Ostkusten med början i Kalmarsund och sedan vidare även in i landet till våra insjöar. Ursprunget är troligen en kraftig populationsökning på kontinenten och på andra sidan Östersjön på grund av minskat jakttryck och förändrade förutsättningar av näring - fisk.
Det har diskuterats raser i sammanhanget. Begreppet ras används ibland för att hävda att de skarvar som nu finns i vårt land inte hör hemma i vår fauna, kanske t o m är inplanterade och tillhöriga rasen "mellanskarv", Phalacrocorax carbo sinensis (sinensis = urpsrung i Kina). Hur det är med den saken är numera ämne för en hätsk diskussion påminnande om den infekterade vargdebatten.
Raser är emellertid ett kinkigt ämne och det finns inga klara bevis för en uppdelning av storskarven i vårt land; det är bara förvillande konspirationsteorier, menar ornitologerna, syftande till att skaffa lagligt beslut om "utrotandet av en invasiv art". EU:s Fågeldirektiv hävdar också motsatsen och menar att även Sverige har ett ansvar för arten storskarv inom sitt lands gränser.
Länsstyrelserna som förvaltar arters skydd åt staten ger i vissa fall tillstånd till lokal och preciserad jakt och begränsning av skarvpopulationen genom borttagande av vissa nyetablerade kolonier meddelst prickning av ägg eller s k oljebestrykning under häckningstid, vilket kan sägas vara unikt och kontroversiellt ur etisk-moralisk ståndpunkt.
Faksimil ur Corren den 15 maj 2020 - debattsidan.
Det finns idag flera starka lobbygrupper som ständigt trycker på politikerna om ökad jakttilldelning och andra populationsbegränsande åtgärder. Ornitologer och miljöorganisationer protesterar lika ständigt däremot. Motståndarna fäktas från var sin sida om skranket och diskussonen består.
Skarven lever av fisk till 100%. Den hotar våra bestånd av fisk och försvårar därmed vår utkomst säger fiskenäringen. Ornitologerna och miljöorgansiationerna hävdar istället att det är fiskenäringens överuttag kombinerat med fortgående miljöförändringar som är orsaken till de olika fiskarternas förändrade status och att det är denna utveckling, med minskningen av rovfisk som gädda och torsk i Östersjön, som har ökat utrymmet för småfisk som spigg samt "vitfisk", vilket i sin tur har gynnat skarvstammen
Här har jag tänkt att sätta in en bild som jag tog av skarvkolonien i sjön Järnlunden i Östergötland för några år sedan. Men just nu hittar jag den inte i mitt arkiv, men jag kompletterar så snart jag kan.
Människor som bor nära sjöar och kuster ser ett annat problem. Skarvkolonierna som kan bli ganska stora och täta förändrar själva naturen på boplatsen genom fåglarnas flytande vita och omfattande spillning (guano) som vitkalkar och bränner ner vegetation och till slut även kan döda boträden.
Öar där skarvar bor blir förstörda och fula hävdas det kanske med viss rätt.
Framtiden för dessa gamla skarvtillhåll kan emellerid komma att utvecklas till det motsatta. Där skarvar har häckat kan naturen komma att bli till veritabla paradis med ymnig och frodig växtlighet genom den kraftiga gödseleffekten, menar jag. Vissa av oss får väl se i andanom och glöm då inte vad jag sagt idag den 15 maj 2020..
"Skarvsäte" - en oljemålning som jag gjorde på 1980-talet och sålde på en utställning på Galleri Flamingo i Falkenberg. Det var då det. Idag hade den kanske varit svårare att sälja än det var på den tiden, före skarvens kraftiga uppgång.
Var står jag?
Jag tycker att jakt på skarv är rimlig och ska få fortsätta på ett ansvarsfullt sätt och med hänsyn tagen till EU-direktivet om fåglar.
Jag tycker att man endast i undantagsfall och efter noggran planering och med samsyn över länsgränser kan få utföra åtgärder mot nyetablering eller genomföra åtgärder i befintliga kolonier.
Jag tycker att profesionell grundforskning om skarvens diet och leverne skall ligga till grund för beslut om hur storskarv ska behandlas i vårt land och att man fram till dess bör ligga lågt även som politiker med att försöka skaffa "billiga populistiska poäng" i en redan infekterad fråga.
Jag tycker att en genomlysande och bred information till allmänheten om arten storskarv är viktig.
Jag anser att skarven såsom en representant för en rik djurvärld har samma rätt till sina livsmöjligheter som vi människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar