Ett bra tillfälle att få träffa barn och barnbarn i dessa karantäntider är att göra det utomhus. Ergo, bestämdes förra veckan att vi skulle ses i Hallstad ängar, ett gammeldags idylliskt naturreservat nära Rimforsa i Kinda kommun. Dotter Karin med familj bor i Brokind som ligger bara en mil norrut i landskapet och hon hade rekat för utflykten, så det var bara att lasta in matsäck och grillgrejor och ge sig iväg dit i det vackra försommarvädret under en betagande blå himmel.
Jag har varit där några gånger tidigare men nästan glömt bort hur vackert där är.
Hallstad säteri uppe på höjden med utsikt över nästan hela sjön Järnlunden äger gamla beteshagar som har restaurerats och bevarats som de än gång var. Idag sköts området av Länsstyrelsen och Kinda kommun.
De gamla lindarna är hårt hamlade, idag en naturvårdsåtgärd, men förr som en viktig resurs, lövtäckt till kreaturen i mörka trånga vintervisten och då tillsammans med själva betet ett exempel på devisen - två flugor i en smäll.
Alla de hamlade lindarna har ett personnummer. Vad nu denna lind heter är däremot tveeggat att tyda.
Hagarna omgärdade av gärdsgårdar och fulla av gullvivor hyser även en mängd praktfullt rosablommande vildaplar.
Vi går även grusvägen, fägatan, upp till Hallstad säteri, Maskrosorna blommar överdådigt.
Där uppe vid gården, när jag just tar en liten minisiesta på en flat stenhäll täckt av varm mossa, kommer Arne och och Ulla-Britt från Linköping vandrande med kikare om halsen.
- Har du haft nått? frågar Arne.
- Jo, jag såg en präktig ung havsörn segla fram och tillbaka vid sjökanten över mitt huvud, svarade jag stolt.
- Ja dom ja, sa Arne. De häckar i sjön. Dom ser man här mest varje gång.
Senare tillägg:
Sicken en havsörn så ful som jag gjorde i hastigheten häromdagen, den första menar jag. Den skulle aldrig ha släppts igenom kvalitetsgranskningens lägsta nivå.
Jag gör en ny, reviderad minnesbild av örnen som seglade förbi istället. Den förtjänar ett snyggare utförande, men jag låter ändå, som jag brukar vid redigeringar, den första vara kvar för historiens skull och som varnagel!
Troligen en vårantennmal. Akvarell av Gebbe Björkman
Men jag berättade inte för Arne att jag just hade sett mitt livs första antennmal, jag tror av arten vårantennmal. Den satt i gräskanten centimeterliten och guldglänsande på ett strå, idogt viftande sina oändligt långa vita antenner.
Inte heller att jag undrade över det vildbi som surrade runt kring en murken lindstam. jag hade ju läst i broschyren om vialsandbi som ska finnas här. Kan det möjligen vara den? Fast troligen inte. Jag får kolla med Tommy.
Senare tillägg: Rött murarbi, Osmia bicornis, säger Tommy just nu. Tack till honom.
Tack kära dotter Karin för att du ordnade denna härliga utflykt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar