Mitt i den andra stormen av tre annonserade, denna innevarande helg, så jobbigt och egendomligt, kom beskedet från SMHI att Ombergsbygden, min egen hembygd, aldrig fick någon meteorologisk vinter 2019-2020. Stora delar av södra Sverige och Östersjökusten ändå upp mot Stockholmskärgårdens öar samt bygderna runt Vänern och Vättern hade höst ända fram till den 15 februari och därefter en bufferttid på sju dagar, tills idag alltså, för att se vartåt det lutade. Men, så säker var man från SMHI att man faktiskt redan innan respitens utgång gick ut med meddelandet att " Stora delar av södra Sverige inte har haft vinter i år".
Vädret oroar mig och borde väl oroa alla sunda själar. Detta säger jag fast jag vet skillnaden på väder och klimat, ty visst känns det alltmer mysko och oroande, det som sker mitt i våra liv och runt omkring i världen.
Storm idag igen och regn, inte så mycket hos oss i Östergötland, fast mer i sydligaste och västra delarna av landet där åar och böljor går "klasstvåvarningshöga".
Senare uppdatering: SMHI har utfärdat klasstrevarning för områden i Halland och Småland. Besvärliga översvämningar.
*
Jag tyar inte alla dessa evigt vinnande norrmän och norskor i skidspåren så trots busvädret jag tar en sväng ut i landskapet, mot den upprörda sjön och för möjligheten att denna blåsiga dag kunna finna någon inblåst havsfågel, typ tretåig mås samt för lyckan att njuta frisk luft förstås.
Vädret sliter i håret när jag sticker upp huvudet över Hästholmens pir. Ögonen tåras i vinden och kikarockularet immar igen och där finns inget havsnära att se mera än bränninngarna över klipporna därute.
Jo förresten! I våglandskapet hittar jag till sist en stor flock med småskrakar, en av de största jag någonsin har noterat i Vättern. Det är problem att räkna dem i vattenröran men jag uppskattar antalet till minst trettio stycken.
I flocken simmar också en vinterhakad skäggdopping omkring, skägglös med andra ord.
Ändå ute under vindtrycket tittar jag till Stugan vid Tåkern och på vägen dit skrämmer jag som alltid iväg några rådjur från grönbetet. Det är gott om dem ute på slätten numera.
Leran sprätter om klövarna när de far iväg över höstveteåkern, men som alltid stannar de vid brynet och vänder sig om för att utvärdera resultatet av den korta flykten.
På vägen mellan Holmen och Väversunda har vildsvinen tagit över helt. När de för några år sedan nådde Tåkerns strandängar och vassar tycks stammen efter några års långsammare utveckling till sist ha exploderat i storlek. De verkar älska att böka längs vägrenar och sidlänta vallar och från Dags Mosses skydd går upptrampade "autostrador" ner mot sjömarkernas rikedom på rötter, knölar, mask och insekter samt senare på säsongen - vadarfåglarnas ägg och ungar.
I diket från Höje på Omberg ut över mossmarkerna spirar nu pestskråpen rikligt och vackert. Växten beter sig annorlunda denna varma så kallade vinter mot en mera normal en.
Rikedomen av tämligen små späda blad som sticker upp ett par deecimeter högt över vattenytor och tuvor överallt från växtens rhizomer och rötter är något nytt för mig. Normalt, efter kyla och snö, anläggs blomknopparna först, mognar och slår ut för att senare följas av bladen.
Späda blad av pestskråp på höga stänglar som kommer upp i riklig mängd, innan blomknopparna visar sig, tycks mig vara en anpassning till mildvädret. Jag har inte sett det här under ett normalvinterår. Finns möjligen någon botaniker här, som är beredd att hålla med mig om den här iakttagelsens tolkning?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar