tisdag 17 september 2019

17 september - Det nästan onåbara är det jag vill nå.

.
En del av spänningen för mig som naturintresserad är det där som gäckar, det som är nästan onåbart, det som man trånar efter att få uppleva och som sedan blir kvar bland minnets höjdpunkter.
Många ornitologer av idag tar genvägar till det målet, tycker jag. Det har nästan blivit synonymt med själva begreppet fågelskådare, det som man refererar till i media, det som visas i tidningar och i skrifter, att fågelskådning är detsamma som att nästan obegränsat fara runt med kort anspänningstid för att "kryssa" nya arter på tomten, i kommunen, i länet, i landet, i Europa, i WP eller i hela världen, att slå nya rekord i den egna listan och att tävla mot andra.

Sån är inte jag och därvid skiljer jag mig ganska markant från den gängse bilden av skådare och också från själva bilden av vad fågelskådande är. Detta får jag ständigt förklara för människor jag möter som bara hört och sett om en artkryssande form av ornitologi.
Jag njuter av det som bjuds i stort eller smått, i trivialt eller sällsynt, nära eller långt borta och i fördjupat kunnande om företeelser och sammanhang. Men jag vill att allt ska vara eget på något sätt. Jag vill helst vara på plats själv eller tillsammans med någon, i just den stunden det hela äger rum.
Dessa tillfällen kallas på fågelskådarnas språk för ädelkryss - och det är till detta jag sjunger sysselsättningens lov.

Jag far aldrig iväg för att se en fågel som hittats av andra. Blott två gånger, men säkerligen finns det ett par till som jag har glömt eller förträngt, har det hänt att jag har gjort undantag. Det första var på 1960-talet, då jag hängde med ett gäng till Ottenby för att "hänga in" Sveriges första observation av silkeshäger. (Det var fint och upphetsande). Det andra hände under 1980-talet då jag tillsammans med en kompis åkte till Tenhult söder om Huskvarna för att uppleva biätare, häckande för första gången i vårt land. (Det var väldigt stort)!

Jag vill nu inte verka helt rabiat. Alla gör ju sitt eget val. Jag har gjort mitt, att inte "dra". 
Jag försöker hysa god förståelse, utan att moralisera över dem som brådstörtat åker iväg någonstans för att se något sällsynt och spännande nytt. Men ibland kan jag inte låta bli att tycka att det går för långt. Att kryssa utan en djupare mening känns för mig andefattigt och meningslöst. (Samla frimärken eller kapsylser tycks enklare). Jag hoppas emellertid att intresset för artkryssande så småningom kan leda in till något djupare och möjligen nyttigare, till det som jag skulle vilja definiera som ornitologi, fågelskådning.

Det blev en lång ingress. Nu till ämnet.

De senaste veckorna har luften varit het för ornitologerna. Vårt land har nämligen invaderats av aftonfalkar.
Aftonfalk är en vacker liten rovfågel som normalt häckar på stäpperna österut i Ungern, Bulgarien, Kazakstan och Uzbeckistan med flera länder. 
I år har flera tiotals individer observerats i vårt land, de flesta österut såsom på Gotland och Öland men även Västkusten har berikats med små flockar av främst unga aftonfalkar till glädje för många fågelskådare och detsamma gäller även Östergötland.

Länk till bilder på aftonfalkar.

Jag har sett aftonfalk tidigare. På 1970-talet hade vi ett par invasionsvågor som nådde ända fram till Tåkernbygden. Jag minns att vi kunde räkna in en handfull av dem sittande på dåtidens telefonledningar över åkrarna mellan Renstad och Väversunda. 
Jag har bevarat detta med stor glädje i mitt minne.

I år hade jag ganska lätt kunnat ta chansen att återuppleva aftonfalk i hemlänet, men då hade jag varit tvungen att ge mig iväg t ex till Kindabygden. Det har jag inte gjort. Hur tänker jag istället?

Jo, jag har idogt rest runt i min egen bygd, Tåkern- Ombergsbygden på spaning. Många resor har det blivit där mina ögon varit på helspänn inför ett möjligt, nästan förväntat och mycket efterlängtat möte. Jag har kollat varje silhuett -  kajor och duvor och andra kandidater.



Lärkfalken har skojat med mig varje gång..

Gott om tornfalkar har det blivit och lärkfalkarna har skojat med mig varenda gång. Inte en enda aftonfalk har dock tagit sin skepnad ur silhuetten och nu är chansen förbi; aftonfalkarnas resa mot Afrika är snart helt genomförd.
Aftonfalken ville alltså inte vara med mig i år men den förväntan som lever kvar och som jag lägger i uttrycket "nästa gång" är det som ändå väger tyngre än det man skulle kunna kalla ett misslyckande.

Det nästan onåbara är nämligen det jag vill nå!

2 kommentarer:

  1. Kul med aftonfalk. Hit till norrbottenskusten har den inte hunnit. Däremot lärkfalken, som häckar en bit bort från min stuga. Stäpphöken har också gjort besök på flera ställen efter kusten.

    SvaraRadera
  2. Hej Bert.
    Tack för din rapport från Norrbotten. I naturen står det aldrig stilla. Om jag som ung fältbiolog skulle göra ett tidshopp fram till idag skulle jag ha svårt att känna igen mig i allt som har hänt. Det är oväntat både spännande och ibland ororande. Må väl!

    Gebbe

    SvaraRadera