Det var för en dryg månad sedan berättade min granne Nina häromveckan, att höslåttern började på morgonen över åkersnibben utanför Stugan. Gräset var meterhögt utvuxet när balken började tugga sig framåt genom den gröna massan.
Vi hade båda sett rågeten beta där nästan varje dag och denna dag var inget undantag.
Allt eftersom slåttermaskinen närmade sig trängdes hon undan mot kanten men vill inte ge sig av, utan stod där och "hostade" så att kroppen skälvde.
Mannen i maskinen måste väl förstå, tänkte Nina, men arbetet malde envist på utan paus.
Efter någon timme bara var allt över. Gärdet var slaget och tomt och rågeten borta.
När Nina efteråt vandrade ut över slåtterytan upptäckte hon snart två kid, klippta till döds i en blodig sörja.
Tributen för dagens slåtter, tidig och opersonligt rationell, är förödande. Jo, rådjuren vet man ju om, men hararna, viporna, rapphönsen, storspoven och lärkorna samt allt det där andra försvinner oftast i tysthet och tyvärr också långsiktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar