Med den senaste upplagan av Nordens flora av Mossberg & Stenberg har diverse sentida invandrare och nykomlingar i blomstervärlden fått bekräftelse och möjligen upprättelse.
Numera har påskliljor, vårstjärnor, hyacinter, liljor, anemoner, sliden och lupiner fått komma in i finrummet efter att ha varit utfrysta, oönskade och i värsta fall kategoriserade som invasiva. Det värsta begreppet av alla.
Alla botaniker är väl förstås inte så begeistrade men för en del har letandet i trädgårdar, på soptippar, i s k ruderata områden samt vid bangårdar och längs vägar blivit en spännande del av artsamlande inom växtvärlden.
Det där med "invasiva arter" har jag förresten själv ibland sett som lite väl utmanande i sammanhanget. Ska vi dra det till sin spets är det nämligen mycket inom floran som borde räknas dit. Väldigt mycket har spridits av människan genom århundraden, medvetet eller omedvetet, och ett par av de mest invasiva arterna här på min Östgötaslätt är väl i så fall vete och raps. Där de växer växer ju inget annat, som definition. Så där ja, nu stack jag ut hakan igen.
Kanske är det inte så allvarligt med ryssgubbe och lupin som vackra blomster längs våra fartstråk, där nästan inget annat i alla fall trivs.
Jag har själv börjat intressera mig lite mer för alla dessa nykomlingar och vildväxande trädgårdsväxter. För några år sedan brydde jag mig inte alls och det är nog Nordens flora som fått mig att inse att växtvärlden aldrig står still, att nya arter hela tiden etableras och andra försvinner.
Häromdagen, när jag väntade vid macken på att få mina sommardäck monterade, gick jag en sväng i närliggande områden runt vattentornet i Ödeshög och noterade mängder av blåsippor bland alla andra blåa vårväxter. Det överraskade mig att rikedomen var så stor.
Rysk blåstjärna, Othocallis siberica, "Scilla".
Den jag alltid har kallat för "Scilla" och som har en mörkt blå färg och nickande blommor är rikligast företrädd och den växer ju överallt i bygden ibland i täta bestånd i trädgårdar och i gräsmattor.
Nu ser jag i floran att det egentligen är fel att kalla den för Scilla. Den tillhör nämligen ett annat släkte och bör fortsättningsvis kallas för Rysk blåstjärna.
Till de riktiga Scillorna räknas emellertid flera arter av blåstjärnor, ibland också vita, vilka har uppåtvända blomkalkar. (Vanlig) Blåstjärna är allmännast av dessa och den finns här i bygden lite överallt. Även i vår egen trädgård dit den har kommit spontant.
(Vanlig) Blåstjärna, Scilla forbesii.
När jag nu vandrade runt en stund hittade jag ett par buketter av en annan art blåstjärna, som jag undrade över och tror mig nu ha hittat i floran och artbestämt till Tidig blåstjärna, Scilla bifolia. Den står som sällsynt.
Tidig vårstjärna, Scilla bifolia.
Jag har ju alltid varit lite extra intresserad av det här med invandring och nykomlingar. Det har nog med min natur att göra att jag också ser en positiv potential i sådant även när det gäller blommor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar