11 oktober - Kaffe i det fria

.
Sådana höstdagar som den här är sällsynta, tänker vi, och ger oss iväg med ryggan laddad för en utflykt i det fria.

På vägen mellan Stugan och Ramstad sätter vi oss vid dikeskanten med insikt över vass och sälg med förhoppningen att kunna se skäggmesar på nära håll. Det brukar hända just här, när högflykten sätter igång på allvar i mitten av oktober och när förmiddagarna är så stilla och klara som just den här.

Nog kunde vi ha gett oss in mot själva centrum av skäggmeshabitaten, men här, mot sin yttersta periferi av de stora och täta vassfälten, brukar skäggmesar trängas ihop till en mäktig samling under optimala förhållanden, alldeles innan de ibland tills sist vågar ta språnget ut i den osäkra rymden, över det stora och skräckinjagande slättlandskapet. Buskar och vassbunkar kan då bli alldeles fulla av upphetsade fåglar och känslan av att vara mitt inne i ett stort aviarium är storslagen och mycket annorlunda.

Men så inte idag

Visst hör vi skäggmesflockar, men bara på avstånd. Ingen fågle kommer ut till oss så länge vi är kvar och jag letar förstås på förklaringar för hustrun.

Kanske var daggen i vassen för svår på morgonen, det glittrar ju ännu överallt över fälten och i gräset. Skäggmesar väntar alltid på att röra sig tills vassen har torkat upp för att inte bli genomblöta, säger jag.
Eller kanske är det någon vecka för tidigt. Skäggmesens extatiska högflykt kulminerar runt den tredje veckan i oktober.
Ja, ja. Det här är härligt ändå, svarar Ulla tröstande.

Jagande ung blåhök ser vi på nära håll och mycket annat i fågelväg och några spontana samtal blir det med passerande personer som undrar varför vi sitter där som vi gör alldeles intill vägen
Och kaffet smakar härligt till svärmors goda saffranskaka och möjligheterna som återstår är outtömliga.