Ett draperi av tungt regn från rusande åskskyar vräker ner över det torrlagda landskapet. Det dånar på altantaket och vattentunnan blir snabbt överfylld. Spaljépäronträdet får en extra dos när hängrännan svämmar över i ett vattenfall.
Så befriande skönt!
Jag går ut i träskor och t-shirt för att det känns bra just så, hämtar in tidningen och kollar regnmätaren (17 mm) och dansar en stund utanför köksfönstret till barnbarnens glädje.
Märkligt, i vårt land, att ett regn kan vara så efterlängtat.
Igår var en omvälvande dag i mitt, i familjens liv. Min kära gamla mor gick bort snart 95 år gammal.
Jag hade det stora privilegiet att tillsammans med min far och mina två systrar vara helt nära henne den sista tiden och all övrig släkt och barnbarn och barnbarnsbarn var också med under den ibland jobbiga resan. Men, mamma fick sluta sitt liv hemma och i fridsam omsorg av nära och kära precis som hon önskade.
Klockan 0755 i går morse den 6 juli 2018 öppnade Valborg sina ögon för sista gången. Ur en djup sömn som vi trodde gjort henne onåbar, lyste hennes ansikte plötsligt upp i ljus frid och efter flera dagars tung kamp såg hon på oss alla under några sekunder med helt öppna, allseende, milda ögon och somnade därefter helt lugnt och stilla och gick bort ifrån oss.
Det var ett överraskande och fantastiskt ögonblick som blev hennes sista stora gåva till oss alla närvarande och jag kan med själ/skäl säga att jag själv idag känner mig annorlunda mot tidigare. Jag har fått en glimt av något annat, en evighetens gåva från min mor.
Jag fick en dikt tillsänd av vännen Ulf på nätet, en dikt av Göran Tunström som säger hur jag känner.
Hoppas att det är okej att lägga in den här.
När mammor dör,
då förlorar man
ett av vädersträcken.
Då förlorar man
Vartannat andetag:
då förlorar man en
glänta.
När mammor dör,
växer det sly överallt.”
Göran Tunström
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar