28 juni - Om ett något tomhänt besök i Västmanlands skogar.

.
Under besök i helgen som gick, hos Ullas mor i Västerås, kunde jag förstås inte låta bli att besöka de intressanta bergslagsskogarna runt Skultuna och Ramnäs. Det brukar bli minst ett besök varje gång vi reser upp. Området är så annorlunda min hembygds skogar. Här finns en begynnande norrlandskänsla och en stor spänning i luften inför vad som kan upptäckas och upplevas.

Prioritet ett med min lilla utflykt denna vackra och lugna sommarkväll var lappuggla. 
De häckar i området och platsen är idag väl känd och varje gång jag kommer dit träffar jag åtminstone en handfull andra fågelskådare utrustade med maffiga kameror och tubkikare. Förra gången jag var på plats, i april månad, fick jag också uppleva denna mytiska storuggla, en riktig drömart, varvid jag gjorde en rå skiss direkt på plats.

Örjan från Jämtland var på plats denna kväll vid det lilla tornet när jag anlände och på tvärvägen strax intill fanns ett tiotal andra skådare. Han väntade med tung utrustning, men hade ännu inte sett något. Kvällen innan var dock lyckosam för honom med flera fina fotolägen på en lappuggla som två gånger fångade och släpade hem biffiga vattensorkar, och han förväntade sig fler spännande upplevelser idag, berättade han för mig.

Jag var inte lika lämpligt utrustad som Örjan. Han var helt inpackad i mygg- och knottfritt. Endast en lite glugg runt näsa och ögon stack ut, men det räckte gott till för svåra knottattacker redan så långt, kunde han meddela mig när jag dök upp i min "nakenhet". 

- Det här kommer du inte att klara, säger han han pinkäckt och illa trösterikt.

Minneskortet i kameran var tydligen kvar vid datorn hemma i Ödeshög upptäckte jag vid ankomsten, ännu ett aber alltså och alla motigheterna gjorde att jag endast stod ut under fem minuter. Redan så var jag svårt knottbiten runt huvud, händer och armar av ett veritabelt moln av smådjävlar. Det kliar faktiskt fortfarande fem dagar senare kan jag berätta, trots att jag äter motmedel i form av allergitabletter sedan dess.

Det blev ingen lappuggla för mig denna kväll men hemma i ateljén igen, nu några dagar senare, har jag arbetat vidare med min skissförlaga och skapat akvarellen av ugglan som jag upplevde den, spanande på en stängselstolpe vid en ängsmyr i Västmanlands skogar.

När nu lappugglan uteblir passar jag på att leta efter annat intressant. 

På vägen mellan Västerfärnebo och Ramnäs nästa dag, alldeles i kanten av det stora skogsbrandsområdet, finner jag en liten skylt vid dikeskanten som berättar att "Här längs vägen finns den sällsynta och hotade fjärilsarten Väddnätfjäril". Jag kör långsamt framåt och spanar längs dikeskanterna. 

Väddnätfjärilsprojekt pågår.

Vädret är sämre denna dag med tilltagande kyla, molnighet och blåst och är inte särskilt lämpat för fjärilar. Jag ser heller ingen väddnätfjäril men förstår att jag är nära beståndet eftersom jag finner områden med markeringar med små blå plaststavar och mängder av ängsväddsplantor. 

Larvgnag, möjligen av väddnätfjärilens larver.

Jag letar noga efter fjärilar och  puppor varvid jag finner flera plantor med larvgnag som troligen är spår av förekomsten. Ibland är det spännande bara att veta att man är nära. Men visst hade jag kunnat stå ut med att få uppleva både lappuggla och väddnätfjäril. Men ...

Skylt om Väddnätfjärilen vid Hejnum på Gotland som jag är pappa till

Jag får något tomhänt på upplevelser av lappuggla och väddnätfjärilar trösta mig med tidigare erfarenheter av artertna som jag har haft. 
På Gotland t ex kunde jag njuta av fjärilen i samband med arbetet kring en reservatsskylt och lappuggla såg jag alltså tidigare. Chanserna kommer att återkomma, det vet jag, och man kan inte alltid få allting serverat på silverfat. 
I detta trösterika konstaterande ligger också naturstuderandets hela tjusning. Att aldrig riktigt veta men aldrig sluta hoppas!