Det blev en alldeles fantastisk kväll på Omberg igår.
Vädret var vänt också när solen gick ner över Västergötlands blå horisontlinje och jag körde upp på Omberg och parkerade vid Surmossen en bit bortom Hästhagen.
I skuggorna låg snön kvar längs vägkanterna och där solen kom åt kippade grusvägen under skorna. Luften var lätt att andas medan ljuset falnade lagom sakta och ögonvänligt.
Jag hann knappt ur bilen innan en sparvuggla började vissla ganska långt bort över skogen i riktning från Stocklycke. Mjukt och rytmiskt.
Och så var det, att just av denna anledning var här denna vackra kväll. Sparvugglan lockade mig oemotståndligt.
"vuuu vuuuk vuuu vuuu ..."
Jag satte händerna bakom öronen, blundade och njöt. Ljudet pulserade så där typiskt i styrka när sparvugglan vred på huvudet nära hela varvet runt mot olika väderstreck för att markera sitt revir.
Ljudet väckte ytterligare en hane till liv. Den började vissla helt nära inne ifrån Surmossens virrvarr av grågranar, rotvältor och sumpmark. Jag noterade att den troligen satt alldeles där stigen mot fornborgen gick upp över berget. Två sparvugglor samtidigt i en liten visselkamp. Kanske skulle även jag ge mig in i leken en kort stund?
Jag började härma.
Den närmaste hanen tystnade med ens, lyssnande och funderande. Sen kom den flygande rakt över mitt huvud och slog till i en grantopp på andra sidan vägen och började vissla intensivt med forskande nålvass blick.
Jag tystnade förstås. Nu behövdes ingen ytterligare utmaning. Jag njöt av ett naturligt läge.
Stilla stod jag där på vägen medan mörket sakta föll och lyssnade till detta härliga sparvugglespel på "mitt eget" Omberg. Det blir bäst så. Det där med hemmamarken är viktigt i sammanhanget.
Hanen var triggad. Den rörde sig från plats till plats inne i skogen på sluttningen framför mig och visslade hela tiden: Jag plockade upp mobilen och spelade in en sekvens.
När jag sedan fortsatte promenaden längs vägen norrut fortsatte spelet hela tiden.
Det var en kväll att minnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar