15 augusti - Bakåt i tiden

.
Min resa bakåt i tiden fortsätter under djupdykningen i Ateljé Gebbe. (Se nedan under den 11 augusti)

Jag har precis tömt en av mina två gamla "Amerikakoffertar" som jag inhandlade på en auktion i Väderstad någon gång i slutet av 1960-talet. Från början minns jag att den var fylld av gammalt husgeråd och en sovsäck. Men det var då det. Idag visste jag inte riktigt eftersom den stått i ett hörn och dammat längst in i förrådet sedan några decennier.

Det visade sig vara en aning obehagligt att öppna kofferten efter alla dessa år eftersom den var fylld med diverse gammal bråte av äckelbeskaffning, gamla fågelvingar bland annat och skalbaggssamlargrejor, som idag förstås var sunkigt medfarna och kraftigt angripna av ätande insektslarver. I bottnen på kistan fanns resterna av det nedbrutna i form av ett halvcentimetertjockt lager av fnas och ängerspillning.

Nu är kofferten ordentligt rengjord och därmed har jag fått den perfekta förvaringslådan för andra saker. Men den här gången ska allt nagelfaras ordentligt, nu sparar jag bara sånt som möjligen kan bli till glädje och intresse för nästa generation; en slags "döstädning" alltså.

Amerikakofferten kommer i fortsättningen således att härbärgera tidningsurklipp som anknyter till min verksamhet från 1960- talet och framåt och av sådana finns det många hundratal, vidare alla de svartvita illustrationerna jag har berättat om tidigare samt dessutom ett rejält lager av kvalitetsdior som jag lät dokumentera många av mina verk med under en period. Sen kommer kistan att åter vara full.

Sorteringsarbetet har bara påbörjats med alla de där tidningsurklippen. Det kommer att bli en spännande kronologisk återblick, för mig åtminstone och så här började det en gång:

Året är 1958 och Mjölby Fältbiologiska Förenings är bildat. Vi samlas i biologisalen på Lagmansskolan varannan vecka och en gång kom en reporter dit. 
Grunden blev lagd. Mitt naturintresse fanns i och för sig redan där men kunde nu kanaliseras, utvecklas och förädlas. 
Här börjar också historien som så småningom ledde fram hela vägen till Tåkerns fältstation och Naturum Tåkern och faktiskt även till mitt blivande konstnärsskap.

Vi ungdomar var väldigt engagerade och blev också mycket uppmärksammade av media som här när vi deltog i en nationell simfågelräkning, vilken faktiskt pågår ännu idag varje höst.

Det blev många naturexkursioner under åren och en av dem jag minns med extra glädje gick till Östergötlands skärgård. Det var spännande eftersom jag därvid fick träffa naturkompisar från hela länet.

När vi "etablerade" oss vid Glänås vid Tåkern med byggandet av vårt fågeltorn kom vi ganska snart i konflikt med den lokala jägarkåren. Vi var unga och "på" och kände att vi "visste mer" än jägarna och bönderna om natur och miljö. Stämningen blev polariserad och hård. 
Då, i början av 60-talet, sköt man fortfarande det mesta som gick att komma åt att skjuta vid Tåkern: i stort sett alla arter änder, doppingar, skrattmåsar och de flesta rovfåglar till exempel. Man lade ut kloralosförgiftade hönsägg för att ytterligare begränsa stammen av brun kärrhök och man fångade duvhökar i fällor. 

När jägarkåren ansökte om att få skjuta kattugglor som man menade hotade fasanodlingen vid sjön gick man väl ändå  under gränsen för lägsta kunskapsnivå tyckte vi och bestämde oss för att agera kraftfullt.
Urban Ekstam skrev en artikel och bad mig att göra en teckning till. Det blev min första illustration i pressen och den värkte fram under en del nybörjarvånda minns jag.
Artikeln togs in i regiontidningen Corren och bidrog säkert till att Länsstyrelsen i Östergötland inte gav sitt tillstånd till kattugglejakten. Vi hade fått lite att säga till om.

Det har hänt mycket sedan dess och i mycket fick vi unga fältbiologer rätt kan man lätt konstatera när man kikar bakåt i historien och idag är det hart när omöjligt att förstå hur det kunde gå till på det sätt som det gjorde så sent som på 60-talet. Det är ju inte så länge sedan.

Urban bad mig illustrera ännu en artikel när han skulle skriva i tidningen om vår ringmärkningsverksamhet vid fältstationen. 
Under vår första verksamhetshöst 1964 fångade vi nämligen mycket överraskande också en handfull dvärgbeckasiner, vilket var en stor sensation då kunskapen om dvärgbeckasinen och dess sträckvanor på den tiden var i stort sett obefintlig. 
Jag gjorde en illustration av en av de där dvärgbeckasinerna; märklig i sin utformning, men förlåten av min brist på kunskap och erfarenhet. 
Mitt samarbete med Urban var därmed över och istället startade Göran Bergengren och jag vår gemensamma resa in i artikelvärlden; en resa som pågår för fullt än idag.

Själv "växte" jag av allt detta. Jag utvecklades och lärde mig själv allt mer. 
I mitten av sextiotalet besöktes Tåkern av en snabbt ökande ström av naturturister och vi turades om att guida alla dessa människor som kom till Fågeltornet vid Tåkern.
Jag vet att jag kunde alla Sveriges fåglar, åtminstone Tåkerns med omnejd, på latin, danska, norska, engelska och tyska samt några även på holländska. 
Det blev sammanlagt många människor i grupp eller enskilt som man därmed hjälpte till naturupplevelser vid den "återuppväckta" naturpärlan Tåkern som hade varit "döförklarad" några årtionden (läs den första artikeln).

Ett aktivt liv med natur, miljö och trevande konstanspråk hade tagit form. Allt blomstrade och livet lekte.
.