11 juli - En litania

.
Det har funnits i tankarna en tid. Att allt har ett slut. Inte för att det ställts på sin spets. Men ändå. Vid en ålder av snart sjuttioett år börjar jag faktiskt tänka mera på avveckling än utveckling. Inte för att jag på något sätt har gett upp mina idéer och konstnärliga ambitioner. Lusten och nyfikenheten finns där oavkortad och hela tiden sökande nya vägar.

Men min ateljé! Den har blivit alltmer överlastad och oåtkomlig; en barriär och ett motstånd till min skapariver.
Decennier av samlande och sparande av precis allting har nu nått vägs ände. Det är det jag känt en längre tid. Jag måste gå till botten med detta.
Jag har i Ateljé Gebbes ägo en stor lokal, hyrd visserligen och också lyckligt så just nu, med mängder av utrymmen och lokaler, vilka efterhand har fyllts upp alltmer varför några av dem har blivit totalt oåtkomliga. Förrådet till exempel - där måste jag leta efter små platser att få ner fötterna på, och verkstaden - pust!, det sunkiga källarutrymmet - suck!, för att inte tala om kontoret - huva!
....  

För numera lång tid sedan började jag spara alla tidskrifter, i mappar först med noggrann datering, men efterhand i högar och till slut i drivor när alla hyllmetrar tagit slut sedan länge. Böcker likaså, litteratur ofta även av god kvalitet och säkert av personligt intresse, men som jag till slut totalt tappat greppet om och som därmed blivit otillgängligt i osorteringens kaos. Naturfynd som fjädrar, stenar, snäckor, fågellik, torkade växter och allehanda intressanta pryttlar belamrar desssutom alla återstående vrår och ytor. 
Osålda alster finns det också gott om efter snart fyrtio år som skapare. Lagervärdet med inkurans inräknad är förstås högst svårdefinierad och saluvärdet många gånger imaginärt.

Incitamentet att börja ta tag i problematiken kom plötsligt om ändå inte helt överraskande eftersom det hänt flera gånger tidigare genom åren, att min redan sunkiga källarlokal  blev än mer sunkig genom att den drabbades av översvämning av avloppsvatten från ovan. Fy attan!
Som tur är hade jag tömt lokalen på det mesta av vikt men en del grejor fanns kvar och stod nu i den luktande blötan och blev förstörda. Jag ringde till min uthyrare, kommunens bostadsbolag, och anmälde och som ofta när det är vattenskador visade sig problemen vara långt mer omfattande än först befarat.

Källaren är numera avskaffad och resterna av diverse luktande bohag är bortforslat, en gammal frys är tömd på sitt odaterade innehåll och i källaren brummar nu istället en fläkt resten av sommaren och förmodligen långt in i hösten.
Men som sagt - just det problemet är inte längre mitt. Jag har äntligen börjat avhända mig något. En god början.

Däremot visade det sig förstås att även ateljén i högsta grad var drabbad av vattenläckan. Mellan våningarna finns ett gjutet betonggolv som har dränkts till sjöblöthet inkluderande reglar och fyllning av sågspån. Väggarna består av dymlat gammalt timmer med huggna ytor, hönsnät och vass, taket av gedigna bjälkar varvade med lera och halm, ty huset är ju Ödeshögs tredje äldsta med troliga anor från sent 1700-tal och byggt en gång för att härbärgera tinget i häradet.

Hörnet vid det spruckna avloppsröret har impregnerats med avloppsvatten flera gånger både då och nu och byggjobbarna på plats, Oskar och David, kan inte säkert lova att väggen kommer att vara kvar i befintligt skick efter tänkt reparation.

Nåväl - hela galleridelen av min ateljé är nu tömd på sitt innehåll. Innanför blå plastförhängen blåser en byggfläkt ut varm luft för resten av sommaren och en obehaglig lukt av gammal smuts och generös vattenskada når mig ända in på kontoret där jag nu sitter instängd och skriver.
Och av nödvändighet är övriga utrymmen i ateljén därmed ännu mera fyllda av diverse bråte på fel plats än tidigare, alla mina fina blommande orkidéer är ett givet exempel.

Någonstans måste man börja och dotter Hanna som är hemma hos oss under sommaren med sin familj tog ett fast grepp om eländet och depparGebbe genom att föreslå en gemensam arbetsinsats.
Därvid är jag tillbaka där jag började denna litania, vid allting som jag samlat på mig på kontoret, eller rättare sagt det som av olika orsaker till slut ändå har hamnat där.

- Vi börjar med bokhyllorna, med alla böcker och gamla tidskrifter, sa hon. Jag lyfter ner och dammar av och du slänger det du inte vill eller måste ha kvar och så sätter vi tillbaka det sparade på plats i god ordning.

Sagt och gjort. Under två nästan hela dagar har vi nu städat och sorterat. Minst tjugo säckar tidskrifter med mappar har tillsammans med några hundra kilo böcker körts till förbränningscontainern vid Ödeshögs renhållningsstation dit också mycken annan eldbegänglig bråte destinerats.

Endast två bärkassar tidskrifter har jag sparat för eventuella behov och naturligtvis det mesta och bästa av all min samlade litteratur, framför allt kvalitativt sådant om konst och natur. En del av det sparade ämnar jag skänka bort, bland annat en komplett serie av Svenska Turistföreningens Årsbok från 1919 fram till idag. De kommer fortsättningsvis att göras betydligt mer tillgängliga, för besökare på Stocklycke Vandrarhem på Omberg dit jag också skänker några hyllmeter praktbokverk av bästa märke.

Mitt i all denna klagolåt kan jag inte låta bli att visa er ett omslag jag fann på STF:s årsbok från 1919. Kolla in annonsen på baksidan och loggan som ASEA använde på den tiden. Tiderna har verkligen förändrats; en del har blivit för evigt förstört och omöjligt att använda idag.

Nåväl. Nu är det på gång. Ett avgörande ögonblick är inne.
Kontoret kräver ytterligare omsorg och och finjustering men ett första simtag i min bottendykning är taget. Nu återstår bara resten - det ena givna efter det andra. Sommaren och en bit av hösten är intecknad därefter kommer förhoppningsvis Ateljé Gebbe att återuppstå i ny, fräsch och greppbar skepnad.

Tack Hanna för inspirationen och din arbetsglädje!