Jo, nog kan man finna blomsterminnen från sommaren mitt i vintern. Lite förändrade till utseendet förstås och knappast doftande som då men likafullt rester av blommor som var ... och faktiskt ännu är.
Jag stannar vid parkeringsplatsen till Ombergsliden. Liften går upp och ner och skidfolket tjoar i backen därborta där snön är tjock och isig efter snökanonernas idoga arbete. I skogskanten där jag nu står är det emellertid redan barmark, mörkt och fuktigt.
Jag är här av en alldeles speciell anledning; ett udda besök kan tyckas, men intressant och spännande i sin minimala utsökthet.
Jag tänker nämligen söka upp skogsknipprotens vinterståndare. Jag vet att de står alldeles vid kanten bortom diket, ett tiotal inom några kvadratmeter under trädens häng, men nu när allt är dovt umbrafärgat är de inte så lätta att finna om man inte vet precis var man ska söka. Men jag vet just precis eftersom jag var här i somras när flocken stod i vacker blomning, i den subtila färgskala som är skogsknipprotens alldeles egen med grundfärg i grönt parat med ytterst försiktiga anslag av rosa, gult och vitt i olika doser.
Men det finns skönhet också i detta döda, bruna och halvruttna framför allt i formen. Jag hukar mig ner och tecknar med blyerts i skissblocket. Hemma i ateljén blir det inget svårt jobb att kompettera med akvarell. Allt går ju i brunt.
Det ovan skrivna är från igår.
Idag när solen kommer fram på eftermiddagen får jag för mig att försöka hitta en vinterståndare av orkidén flugblomster i Mörkahålkärret. Det mesta är slaget på sensommaren och myren är helt snaggad. Men efter en hel del letande finner jag till slut ändå en ståndare av denna lilla sällsynthet. Inte mer än knappt två decimeter hög är den och med fem fruktballonger har den fått stå kvar i lieskydd av en vitmossetuva armerad med krypvide.
Jag gläder mig åt att fruktsättningen verkar ha blivit god och att Gorytes-steklar uppenbarligen varit närvarande för befruktning i somras!
Nyckelkomplexet är svårt. Hybrider och mellanformer är många bland dessa orkidéer och att artbestämma efter en vinterståndare som ovan låter sig knappast göras, åtminstone inte av mig. Jag kan väl ändå gissa på en sumpnyckel eller vaxnyckel eftersom jag tror att ängsnycklar inte finns på plats här. Men där kan jag ha fel förstås och känner att jag måste kolla upp bättre till sommaren.
För orkidén Jungfru Marie Nycklar är det en lång väg till sommarens blomning. Men 2016 års anlag står redo mitt i frosten i skogskanten intill Mörkahålskärret; ett blomskott, det stora till vänster samt ett vegetativt som kommer att samla kraft och energi för 2017 års kommande blomning om det vill sig väl: det lilla till höger.
Och så här blir Jungfru Marie Nycklar i akvarellerad helbild.
Hemvägen går över slänten vid Turisthotellet. Är där möjligen på gång någon blåsippa?
Jo på gång är de första helt visst. Knoppen ligger laddad, blå och färdig. Inte mera än så dock, men med gynnsamt väder och solsken ett par dagar framöver kommer det inte att vara långt borta ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar