Detta är ju egentligen som vilken dag som helst på året men ändå den sista då man skriver 2015. Och visst är det något extra, av både glädje och vemod.
Åren rinner så snabbt undan numera att jag börjar, i både sinnet och det fysiska, mer avsluta än påbörja. Men ändå, just nu, känner jag fortfarande stor glädje och nyfikenhet i både livet och i mitt konstskapande.
Någon sa till mig häromdagen: "Du Gebbe, jag tycker att du målar allt bättre. Dina verk är verkligen nya och helt underbara och de äger sån mjukhet, improvisation och skicklighet.
Jag svarade tämligen osvenskt: "Tack för det min vän. Jag håller faktiskt med dig. Jag känner nämligen att jag fortsätter att utvecklas och den dagen det inte känns så längre är det väl dags att lägga penseln på hyllan och skulle det bli så, att jag inte själv inser när, hoppas jag att någon säger till mig på skarpen, att nu Gebbe är det dags att sluta!"
Jag har kommit en bit på väg i livet både som människa och konstnär. Som ung blivande artist fanns en dröm om mästerskap och berömdhet, inom rimliga gränser vill säga. När jag efterhand lyckligt och tursamt nått vissa delmål märker jag emellertid att jag också samtidigt hela tiden flyttar fram gränserna och suget och blir blind för vad som är vad även om mättnad och tillfredsställelse efter hand med ålderns rätt också infinner sig.
Till exempel fanns en vag och helt orealistisk dröm en gång om att få vara med om tidernas fest under Nobelveckan en gång i mitt liv. Många med mig tänker väl så. På något egendomligt, oerhört överraskande sätt kom detta faktiskt också att ske; inte bara att jag fick bli en sån där inbjuden "kändisdussingäst" utan en som kom att medverka och aktivt deltaga, jag fick känna mig värd detta erbjudande och förtroende.
Jag fick tre år av spännande arbete, fick röra mig i Vetenskapsakademiens inre rum, träffa vetenskapsmän och intressanta människor, inte minst tre årgångar nobelpristagare och fick delta i banketter och föreläsningar och i själva Nobelfesten och jag fick till och med vara med just det år då Tomas Tranströmer fick sitt pris. Vilken ära även för mig.
Jag tänker på allt det som hänt under min livsresa hittills, efter att jag har ringt till min far och mor inför Nyåret när pappa undrar om jag sett att jag var med i ett "Quiss" i Corren härförleden; vilket jag dock hade missat. Jag letar upp tidningen under diskbänken och finner detta:
Ännu en kändisfaktor är uppnådd, tänker jag. När man får vara med i en frågesport tillhör man de utvaldas skara. Förvisso sker det för mig i en regional tidning, inte i Dagens Nyheter eller "Vem vet mest" eller "Jepardy", men ändå! Det finns många vidare steg att ta på kändisstegens framgångssaga.
Nästa är väl att bli en sån kändis att man är med som publik på Lets Dance, därefter för att dansa själv och sen dansa vidare i TV-reklamen för Spelbolag. Nej usch! Var går gränsen? När är man ute på hal is? När har man blivit helt fartblind? Skulle ett sommarpratprogram vara OK?
Jag är helt nöjd med "min" nivå av lokalformat. Men kanske finns där ändå ett uns av "lite surt sa räven". Jag menar det där som jag sa nyss, om att flytta fram sina positioner och förväntningar.
*
För övrigt har vintern kommit på allvar. Vid fågelbordet är det fullt med sparvar: 90 % gråsparvar och resten pilfinkar. Enstaka talgoxar och blåmesar får kämpa hårt för att få plats och idag fanns även två grönsiskor med i sammanhanget.
För övrigt en gång till, så har jag fått tidskriften "Kungsörn" i min hand.
Här har jag gjort omslaget och en illustrerad inledande artikel vid namn: "Kungsörn i Ombergsbygd". Det är förstås ett litet steg för mänskligheten men desto större för mig.
För övrigt en sista gång: Det blev inget norrsken, såsom förväntat under natten som var.
Gott Nytt År förresten. Vi ses 2016!
Gott Nytt År 2016!
SvaraRaderaOch tack för så många vidunderligt fina naturbetraktelser i ord och bild.
Att i vardagen klicka på din blogg är ett vägval för hjärtat.