Jag är fascinerad av förändringarnas dynamik i naturen, som till exempel det här med fjärilen videfuks, som jag berättat om tidigare här i min Naturliga dagbok; en art som bara under ett par år har etablerat sig i min hembygd och glatt mig flera gånger redan.
Det är förstås de positiva förändringarna jag blir glad över men blir istället ledsen av, att något på samma snabba vis går motsatt väg och försvinner.
Häromveckan, då vi skjutsade dotter Karin till järnvägsstationen i Mantorp mellan Mjölby och Linköping, upptäckte jag en växt jag inte sett så ofta tidigare. Den stod glest men spritt i plattmellanrummens sättsand.
Det var vårkorsört, Senecio vernalis, som växte där vid perrongen. Dess vackra gula strålblommor var ännu inte utslagna men den "tistellika" apparationen är omisskännlig (som det brukar stå i bestämningslitteraturen).
Första fynduppgift i landet är från Skåne (F.W.C Areschough / Skånes flora, 1866).
När jag letar vidare i Genbergs "Östergötlands flora" från 1977 finner jag inga uppgifter om vårkorsört alls. Den fanns helt enkelt inte då.
Arten är således en sen invandrare och återigen bekräftas för mig hur oerhört föränderlig naturen är till sin struktur. Det händer hela tiden, det händer just nu när jag skriver, att arter kommer och går.
I naturen står det aldrig still. Jag trodde mera så när jag var ung och levde i min ungdoms landskap att allt skulle förbli i en slags evighet. Jag hade grovt fel och lite skönt är också detta, annars hade jag ju aldrig lärt känna vårkorsörten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar