Indien 3. - Holy shit!

.
Vår reseledare i Indien, superba Stephanie Johannesson har alldeles nyss kommenterat min blogg i ett mejlsvar med att säga:

"Remember - Holy Shit!"

Det uttrycket har fått mig att ändra min ursprungliga rubrik i inlägget - Koskitens betydelse för Indiens landsbygd - och har också fått mig att "gå igång" på nya associationsbanor. Alltså söker jag på  Holy Shit i engelska Wikipedia. Men där finns inget att hämta.
Kan det vara så, tänker jag vidare, att engelsmännen skapade detta uttryck en gång i Indien när de såg människorna där använda sig av den "heliga" koskiten och tog med talesättet hem till imperiets vagga där det så småningom har tappat sitt ursprung. Möjligen. Vem vet?

*

Möjligen tycker ni också att jag helt har snöat in på skit och äckel eftersom mitt förra inlägg om vår nyliga indienresa handlade om smutsgamar och andra renhållningshjon, men faktum är att koskit, som jag således tänker närma mig, är en viktig grej på landsbygden i Indien.

Inget får förfaras och i brist på ved är torkad koskit ett utmärkt bränsle. Lerugnen, tandoor, används i det indiska husmansköket till det mesta och eldas ofta med kakor av torkad kogödsel. Naanbrödet du äter med god aptit på enkel lokal kan alltså mycket väl vara bakat med den värmen och även den kryddiga kycklingen och den ständigt närvarande kokade linsröran, daal.

Kogödseln används även som byggnadsmaterial, som isolering och stabilisering vid enklare husbyggen.

På landsbygden vid Agra och Varanasi såg vi överallt längs vägarna och i byarna hur kogödseln hanterades och lades upp till tork. Det tycktes vara en storskalig verksamhet.
På huk satt kvinnor i färgglada saris och bakade drygt hålkakestora kakor av koskit uppblandad med hackad halm eller sågspån, vilka sedan breddes ut till tork på lediga solfläckar överallt.

Det är kor och vattenbufflar som står för råvaran. 

Utanför porten till Taj Mahal kommer en karavan vattenbufflar och kor gående bland turister och nasare. De är trångt och rörigt, som alltid och troppen får nästan stånga sig framåt i människomassan.

Ledet förs av en äldre man i turban och sist går en yngling och manar på med ett tunt spö.
Just när karavanen passerar oss lättar en av bufflarna på trycket och blajorna smackar ner i asfalten.
Med händerna skrapar den unge mannen sist i tåget upp skiten och kastar det åt sidan ut mot vegetationen. 
Först så förstår jag hur naturligt och oförskräckt man ser på koskit i Indien. Där finns ingen som helst äckelkänsla inblandad. 
Nej, koblajan, och för den delen även buffelblajan, har del av själva kons helighet, som en gudomlig avföring helt enkelt. En helig substans - Holy shit!

Kor

Vattenbufflar

När kakorna torkat läggs de upp i stackar och täcks när det behövs med en plastduk som regnskydd. 

Koskitskakorna varvas väldigt vackert i sina staplar och blir till en sorts naturlig konstinstallation utanför varje hus. Parallellen till konstfullt formade vedstaplar på landsbygden hemmavid är uppenbar. Varför inte göra det både vackert och ändamålsenligt när man ändå gör det.

Indian Robin, foto av Ulla Björkman

I byn Beherna i Rajastan passade en Indian Robin (Engelsmännen ville njuta av sin hemmifrån saknade och älskade Robin, rödhake, även här i Indiens utmarker och utsåg en lokal variant) på att sjunga vackert för oss från toppen av torkande kogödselkakor uppe på taket - motsatserna möts på hög nivå - skit och fågelsång i skön förening.