1 mars - Utan kamera och kikare för en gångs skull

.
Det var igår. 
Våra gäster, Gunnel och Yngve, som vi hade bjudit med på Grävlingarnas lokala teaterfars i Hästholmens bygdegård kvällen innan, insisterade på en liten utflykt ner till Tåkern under förmiddagen, trots att vårvädret kommit av sig en smula. Man ville se mina i förväg omtalade vårtecken såsom gäss, lärkor och tofsvipor samt möjligen också försöka återfinna tidigare hittade blåsippor uppe på Omberg, så vi dristade oss, trots hutterheten i den tilltagande sydostvinden, att ge oss ut på vårjakt.

För att få mera tid struntade jag i att åka bort till ateljén för att hämta kamera och kikare; en så kort sväng som tänkt var, kunde jag väl klara mig utan för en gångs skull, tänkte jag lättjefullt och därmed blir dagens tema något tillrättalagt och misstänkt förutsägbart.

Sydostvinden var det.
Redan vid passagen av Hästholmen förvarnade jag medföljarna om att vårtiden var den rätta och att vinden för en gångs skull låg på från rätt håll idag, för att medföra att en spaning efter örnar över Stora klints branta klippvägg på Omberg torde kunde bli lyckosam.

Och minsann! Redan vid första glimten av bergsidan såg jag örnen.
Den seglade högt över berget mot gråhimlen, som en prick bara, men likväl en typisk örn med sina breda vingflak och renons på vingslag och så den stora höjden över backen.
Stanna ropade jag och Yngve som körde svängde lydigt av vid Alvastra grusgrops öde informationsplats varvid jag rusade ut med handskfackets minikikare i högsta hugg.
Jovisst - en kungsörn, en ungfågel med vita fönster och vit stjärtrot. 
Alla trippade ur för att se.

Kungsörnen skruvade runt flera hundra meter över oss utan ett enda aktivt vingslag, vek sedan ihop vingarna något och gled snett neråt och bort från oss i riktning mot Heda kyrka och försvann efter fem minuters observation i fjärran dis.
I brist på kamera slängde jag iväg ett par dokumentärt avsedda skott med min mobiltelefon, men inte ens med facit i hand går det i efterhand att se att det verkligen är en kungsörn.
Redan där och då förbannade jag min lättja och underlåtenhet att bringa mina "vapen" med. 
Så typiskt, tänkte jag bara.

Lärkorna var tysta denna dag vid Kälkestads stubbåkrar, men tofsviporna såg vi och en väldigt stor flock med sädgäss där även två vackra bläsgäss fanns med. 

Plötsligt ser jag en stor rovfågel lyfta långt där ute på maden. Jag ser den bakifrån och det är långt håll och den flyger från mig ut mot vassbältet. 
Jag tror att det är en havsörn, säger jag till mina medpassagerare och kliver ur bilen med minikikaren för ögonen.
Då vänder fågeln upp mot vinden och kommer tillbaka mot vårt håll. Nu ser jag att det är en kungsörn och jag tror att det möjligen kan vara samma fågel som vi såg för en knapp timme sedan över Omberg.

Fågeln kommer så lågt över starrmaden att vingarna viker tuvornas strån, flyger rakt emot mig så nära att jag tycker mig ana ett möjligt solblänk i ögat, men svänger av på 75 meters håll och passerar förbi som en hel paradorkester i full ornat i vackert ljus med blänkande tromboner och spända trumskinn.
Grågässen fräser iväg ur vattenblänket, kacklande av skräck och viporna lyfter momentant.
Av alla mina spontana kungsörnsobservationer genom åren är detta en av de förnämsta - ljuset, närheten, direktheten, mäktigheten, spontaniteten och överraskningen ... allt är verkligen på plats ...
allt, utom kameran och kikaren.

Jag tänker inte här redovisa de svordomar och epitet som slank ur mig när den vackra unga kungsörnen passerade så oförskämt nära och fotomässigt bjudande, utan mera, så gott som möjligt, berätta om mina tappra försök att förankra upplevelsen stadigt i mitt bildminne för det kommande, men nog skulle detta bli den sista gången jag åkte ut i naturen så oförberedd och slarvig, lovade jag mig själv. 
"Så typiskt!" blev således devisen och lärdomen för dagen.

När vi på hemvägen åter passerade Omberg, låg en ny örn och skruvade över bergsidan. Så självklart! Nu var det en havsörn. 
Men, jag var redan luttrad och trött och bad inte ens om ett stopp av fordonet längre. Jag ville hem. Hem, innan det var för sent.