23 februari - Mistel

.
Det finns i min släkt på fars sida ett långvarigt familjärt utbyte visavi Mälarområdet i Västmanland och Östgötabygd.
Så här är det.
Min farfars farfar var från Linköping. Hans son, min farfars far Axel Björkman bodde och var verksam i Köping och hämtade sin fru, som jag dock nu inte minns namnet på, i Linköping. Farfar Erik som föddes i Köping for till Tjustbygden, som åtminstone gränsar till Östergötland, och träffade där min blivande farmor Alva från Flatvarp, min far Acke Björkman som 1923 föddes i Ramnäs i Västmanland gjorde militärtjänst i Linköping varvid han sprang på min mor Valborg från Rystad utanför Linköping.
1968 fullbordades varvet när jag träffade min blivande fru Ulla på lärarhögskolan i Linköping. Ulla är från Skultuna, en mil norr om Västerås och närmaste granne till orten Ramnäs, där min far alltså föddes. Så det kan bli!

Nåväl, efter denna familjerapsodi tänker jag närma mig ämnet i rubriken.

Mistel

Jag har av ovanstående familjära skäl allt sedan barnsben sprungit omkring i Mälartrakten vid Västerås åtskilligt mycket, men det var först någon gång i mitten av 70-talet som jag först lade märke till den märkliga växten mistel. Det hände vid Asköviken söder om stan, när jag strövade omkring en vinter och letade efter skäggmes och havsörnar.
Där upptäckte jag en avlövad gammal vildapel, knotig och vresig, som var alldeles full av gröna buskar, och detta blev en verklig aha-upplevelse för mig.

Ärligt talat var jag inte särskilt kunnig om eller ens intresserad av växter under 70-talet. Mitt intresse för botaniken kom något senare men har å andra sidan växt till sig rejält under åren därefter och detta faktum är säkert den främsta orsaken till att växten undgick mina blickar fram till detta ögonblick och märkligt men förstås helt följdriktigt har ökat i omfattning alltsedan dess.

Det som hänt är ändå intressant, i mitt sinne eller i realiteten, nämligen att "nya" mistlar tycks dyka upp hela tiden i Mälarområdet och, som jag upplever det, i alltmer ökande tempo, så blev t ex orten Kungsör vid Mälarens västspetsen en verklig ögonöppnare, då jag noterade, när vi passerade i bil på väg till mina svärföräldrar, att mistlar var mycket allmänna i villaträdgårdarnas fruktträd och i de höga asparna i området.
Jag har under åren blivit alltmer förundrad av och fokuserad på fenomenet och finner numera mistlar lite här och där, till slut även inne i Västerås stadskärna så att jag idag ser dem alldeles överallt.

Västerås - mistlar och domkyrka.

Utan att veta helt säkert tycker jag att mistlarna således har blivit allt vanligare i trakten, från sällsynta till allmänt förekommande, och jag tror inte att det bara är att mina blickar har skärpts, det måste ha skett något radikalt med växtens utbredning och numerär, tänker jag. Det kan inte bara sitta i mitt huvud.

Och därmed till en liten fundering som jag har. 

Eftersom misteln är oerhört sällsynt i Östergötland och endast finns lokalt och sporadiskt vid Östgötakustens gränstrakter till småländska Tjust hyser jag en önskan av att vilja hjälpa till.
Misteln borde kunna vara vanlig och ökande även i Östergötland, precis som i Mälarområdet tänker jag. Det milda klimatet och trädslagen för denna halvparasitiska exklusiva växt är ju på plats. Allt handlar om tillfälligheter.

Misteln sprids av fåglar, trastar mest, som torkar av näbben från det klistriga bäret mot grenar och kvistar. Fröet klarar också mycket väl av resan genom fågelns matsmältningsapparat, men det är för långt mellan Västerås och Östergötland för att fåglarna ska kunna transportera bäret hela vägen i ansiktet eller i magen. Kolmårdens djupa skogar med olämpliga barrträd och hårdare klimat bildar en svårforcerad barriär.
Jag skulle vilja hjälpa till en smula med logistiken. Det är en tanke och en idé jag har. Jag säger inte att jag verkligen kommer att göra det, men å andra sidan säger jag inte heller - inte.

Jag känner, att med de i ingressen beskrivna långtgående familjära och bilaterala förbindelserna mellan trakterna som jag bär med mig i generna torde jag ha alldeles speciella skäl, nästan som ett ansvar, att förvalta utbyten mellan Östergötland och Västmanland också fortsättningsvis.