Med barnbarnen för utomhusaktivitet - ja, livets mening står i kvällningen i eldskrift. Jo, det sprakar av mjuk magi därute i månljuset. Hej och Hopp på det nya året. Den månakvarell du gestaltar är för sinnena drömsk och vilsam. Min fascination för stjärnhimlen (en nästipp upp...) har alltid varit monumental. Tidig vår och sen höst drar den i mig som en magnet - måste ut! Ja, månen är bra fin; ursymbolen för det stora tysta, den onåbare, omöjlig att integritetskränka - så har nog människosläktet funderat i alla tider. Men så reste vi dit ändå till sist med massor av teknologi, vetenskap och en obotlig nyfikenhet. (Och längtan - efter vad?) Utifrån jordens perspektiv i kikarens upplösning stiger bergskedjor och kratrar fram förbluffande starkt om man fokuserar blicken just i brytningen mellan det ljusa, gränsen mot det mörka - det är släpljuset, de långa skuggorna som åstadkommer det, antar jag. Det är som att vara där, spatsera omkring på månens ärrade, vanställda anlete, upprymt sparka iväg ett och annat mångrus ner i någon halvskum krater. Men mest häpna och allvarligt förskräckas - sterilt och öde är landskapet utan ens ett endaste grönt blad, inga glada, lekfulla vindar, inte en fågel ("sollapande mörtar kan man ju bara glömma"), inte ett ljud, inte ett liv. Man längtar jorden jättemycket bara genom att låtsas vara på månen. Alla som vågar borde pröva denna insiktsberikande och inlevelsefulla lek. Om inte förr så åtminstone då får viktigheten och betydelsen av förvaltartanken full konkretion: hur varsamma och aktsamma vi måste vara med allt som finns och lever på vår jord.
"Vissa lögnhalsar påstår t.om. i vetenskapliga skrifter att människan varit på månen att grus hemförts.
Ingen har varit på månen. Ingen kommer någonsin att sätta sin fot på månen. Månen är en juverstinn ko. Månen kan bara handmjölkas, så var det på Rigvedas tid så, kommer det alltid att förbli.
Då och då vänder den sitt koöga mot oss och undrar: blir ni aldrig otörstiga?
Detta vet varje amatörastronom och alla som sanningen vill veta.
Werner Aspenström Månen, 1984
(Och i evigheten ekar åtminstone ett axiom, en grundsanning. Det finns bara några få med konsensus. Nej: människan blir aldrig otörstig!).
Tack för en underbar uppföljning Thord. Med poesi och allt. Och visst är det så, att törsten efter kunskap kommer att följa människan ända in i mörker och evighet.
Med barnbarnen för utomhusaktivitet - ja, livets mening står i kvällningen i eldskrift.
SvaraRaderaJo, det sprakar av mjuk magi därute i månljuset. Hej och Hopp på det nya året. Den månakvarell du gestaltar är för sinnena drömsk och vilsam. Min fascination för stjärnhimlen (en nästipp upp...) har alltid varit monumental. Tidig vår och sen höst drar den i mig som en magnet - måste ut! Ja, månen är bra fin; ursymbolen för det stora tysta, den onåbare, omöjlig att integritetskränka - så har nog människosläktet funderat i alla tider. Men så reste vi dit ändå till sist med massor av teknologi, vetenskap och en obotlig nyfikenhet. (Och längtan - efter vad?)
Utifrån jordens perspektiv i kikarens upplösning stiger bergskedjor och kratrar fram förbluffande starkt om man fokuserar blicken just i brytningen mellan det ljusa, gränsen mot det mörka - det är släpljuset, de långa skuggorna som åstadkommer det, antar jag. Det är som att vara där, spatsera omkring på månens ärrade, vanställda anlete, upprymt sparka iväg ett och annat mångrus ner i någon halvskum krater. Men mest häpna och allvarligt förskräckas - sterilt och öde är landskapet utan ens ett endaste grönt blad, inga glada, lekfulla vindar, inte en fågel ("sollapande mörtar kan man ju bara glömma"), inte ett ljud, inte ett liv. Man längtar jorden jättemycket bara genom att låtsas vara på månen. Alla som vågar borde pröva denna insiktsberikande och inlevelsefulla lek. Om inte förr så åtminstone då får viktigheten och betydelsen av förvaltartanken full konkretion: hur varsamma och aktsamma vi måste vara med allt som finns och lever på vår jord.
"Vissa lögnhalsar påstår
t.om. i vetenskapliga skrifter
att människan varit på månen
att grus hemförts.
Ingen har varit på månen.
Ingen kommer någonsin
att sätta sin fot på månen.
Månen är en juverstinn ko.
Månen kan bara handmjölkas,
så var det på Rigvedas tid
så, kommer det alltid att förbli.
Då och då vänder den sitt koöga mot oss
och undrar: blir ni aldrig otörstiga?
Detta vet varje amatörastronom
och alla som sanningen vill veta.
Werner Aspenström
Månen, 1984
(Och i evigheten ekar åtminstone ett axiom, en grundsanning. Det finns bara några få med konsensus. Nej: människan blir aldrig otörstig!).
Tack för en underbar uppföljning Thord. Med poesi och allt.
RaderaOch visst är det så, att törsten efter kunskap kommer att följa människan ända in i mörker och evighet.