27 juli - En sommarvecka

.
Varmt som i en bakugn brukar man ju säga och just så har de senaste veckorna varit.
Inte orkar man hålla en hög nivå på skriveriet då. Istället fortsätter jag med mina små selektiva nedslag från sommardagarnas mångfald. 
Någon gång i augusti kommer jag nog att komma igång mera ordnat igen. 
Jag saxar alltså nedan några udda noteringar ur verkligheten. Allt annat runt omkring får ni fylla ut själva med tankens kraft.

Låt mig börja med att den här bloggen som jag kallar Naturlig dagbok under veckan som gick passerade 100 000 besökare. Det är väl värt ett hurrarop!

Två heldagar i Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby tillsammans med alla barn och barnbarn blev till en fantastisk upplevelse som jag varmt vill rekommendera för alla barn och vuxna barn. Det var ett helhetskoncept utöver det vanliga och alla fortlöpande teaterepisoder ur Astrids sagovärld höll väldigt hög kvalitet. 
Det blev även många möten med huvudpersonerna, alltid bjudsamma och vänliga, som hela tiden fanns för spontana möten runt omkring i parken.
Hit kommer vi med säkerhet att återvända!

Ett udda möte för mig skedde där, vid Gammelgårdens servering, när jag i humlerabatten upptäckte ett fång spontanblommande skogsknipprotsplantor. Jag undrade därvid högt, om någon annan möjligen skulle kunna ha gjort samma fynd.

- Jo säkert, svarade Jakob, nån mera naturnörd har väl satt sin fot här!

Vår paradisiska badplats vid Stava har fått flera besök av oss. En dag var det bara 12.5 grader och veckan senare hela 23. Så kan det variera i Vättern, vid vilket vi är vana.

Stranden här har undergått en stor förvandling det senaste decenniet. Jag minns mitt första besök i början av 70-talet. En av mina dåvarande skolelever föreslog en cykeltur hit sista veckan innan sommarlovet och jag visste intet därom. 
Vi gjorde turen dit, letade oss ner en längs en smal lummig stig uppifrån vägen där ingenting kunde anas och badade en hel dag innan vi åter cyklade hemåt den dryga milen. 
Stranden var stenig och smal, kanske blott 5 meter och skuggig ända fram till mitt på eftermiddagen och jag minns en stor skogslind som lutade sig ut över vattnet.

För knappt tio år sedan öppnade sig himlen en hel vecka för ihållande skyfall. Hela vägbanken däruppe, den gamla Riksettans turistväg mellan Ödeshög och Gränna, rasade en natt. Det hela betraktades som en smärre katastrof men dessbättre kom ingen till skada.

Numera är det öppen sikt ner till vattnet från vägen över hela rasbranten. Stranden har blivit bred och soligt synlig och alltfler människor har hittat hit. I år har det till och med varit svårt att finna parkeringsplats. 
Vårt tidigare så okända "paradis" har blivit allmängods. 

Letar men bland strandens stenar finner man snart spåren av det som hände; slipade klumpar av asfalt, en del med vägmålning kvar.

Barnbarnet Ella spenderade två dagar och mellanliggande natt tillsammans med morfar i Stugan vid Tåkern.
Det blev två kanotturer i Tåkerns kanaler med rörsångare, fiskgjusar, kärrhökar och skäggmesar samt en ung räv; massor med sländor och en snok.

Vedhuggning, tändande av spis, fotogenlampa och kakelugn med korvgrillning om kvällen och därefter en tidig morgon med fågelfångst och ringmärkning tillsammans med personal ur Tåkerns fältstation.

Våra två dagar tillsammans avslutades med konstskapande måleri på min målaraltan.

Jag köpte en cistros för tre år sedan. Den var klen och ynklig men blommade med några rosa "pappersblommor". Försäljaren var lite besviken över den och jag fick rabatt. Förra året blev ett mellanår - inte en blomma - och jag har undrat lite över vad som skulle bli fortsättningsvis.

De två vintrar som varit har jag haft den, precis som med många andra subtropiska arter, i min ateljé för säsongsförvaring. Jag håller sparsam temperatur i min galleridel och ganska ljust är det där även under mörkertiden. Den var rätt risig när den till slut fick komma ut ljuset igen i slutet av april och jag var tvungen att klippa ner och ur rejält.

Men nu!
Det är vårt vackraste blomster, vårt lilla cistrosträd, och det svarar upp mot varje tänkt förväntan och mer därtill, ty varje dag mellan gryning och tidig eftermiddag slår den ut sina rosa blommor över hela ytan.

- Idag är det tjugotvå, utropar Ulla.

Och tittar man närmare efter ser man att där finns knoppar till så det räcker för flera veckors ytterligare rik blomning.

Blommorna besöks av både blomflugor och humlor och själva går vi där och njuter av allt vi förmår. De doftar inte något särskilt men en medelhavssommar som denna, med temperatur runt trettio passar cistrosen perfekt och bladverket sprider i sommarhettan en kryddig doft som får oss att tänka på Grekland, Spanien och Italien.


På tal om blomster.

Kjell i en sky av fältvädd.

En blomstervandring med Kjell Antonsson blev det också för en vecka sedan. Den exkursionen har jag ju initierat tidigare i min blogg. 
Allt blev nu över förväntan utom möjligen publiken. Jag tror vi blev tio personer allt som allt och så Kjells och Lisbeths hund. Nog hade vi plats för fler, men alla ni som inte kunde komma får väl skylla er själva, ty om ni visste vad ni missade!

Idag har jag tittat till mina hösthallon. Jag skär ju aldrig ner dem helt på hösten och på så sätt får jag också en sommarskörd. Men detta år frös och torkade den bort nästan helt.
Men nu skjuter årsskotten fart och närmar sig två och en halv meter i höjd. Högst däruppe börjar de första slå ut och hallonhäcken surrar av insekter.

Några av getingarna som jag ser där är emellertid inte några getingar.

Hane av fjärilen hallonglasvinge.

De är fjärilar som härmar getingar för att lura till sig skydd och deras namn är Hallonglasvinge.

Varje år tar hallonglasvingarna bort ett antal årsskott av mina hallonplantor då de lägger sina ägg i rothalsen och där larven sedan äter ur märgen och därvid dödar skottet. Fjärilen betraktas säkert som ett svårt skadedjur av en hallonodlare men jag står ut.

Hallonglasvinge hona.

Hallonglasvingen är ett så vackert och intressant djur att jag gärna bjuder in den i min hallonodling. Där uträttar den ett naturligt gallringsarbete. Och hallon brukar vi få så att det räcker ändå.