Jag är verkligen besviken, men inte över det massiva regn som dragit in över bygden. Detta är både efterlängtat och behövt.
Nej, min besvikelse ligger i någonting förlorat eller åtminstone gravt förändrat.
Så här är det.
Floraväktaren Ulla-Britt Andersson berättade att Sydmaskrosen, Taraxacum austrinum, en av landets mest sällsynta växter, blommar nu på sin nordligaste och skyddade lokal i nordöstra Skåne.
Arten är endemisk, d v s finns endast här och på några få platser i Danmark. Hon lade också ut en bild och jag lämnade en lättflugen kommentar om att jag tyckte : "att den väl liknar en del av strandmaskrosorna som jag har sett vid Tåkern" och lovade henne att titta närmare på dessa.
Hon svarade, att visst är sydmaskrosen också en art i komplexet strandmaskrosor men att det krävs ingående studier för att göra en säker artbestämning. Man måste kika på bladform, tillgången av pollen, hårighet på stjälken samt holkfjällens form och färg.
Åker du dit, skrev hon, så ta närbilder och skicka dem till Hans Rydberg på artdatabanken för bestämning men kanske det inte passar just nu, tänk på att "de små raringarna inte öppnar sina blommor om det regnar".
Idag åker jag ändå ner mitt i det massiva regnet för att leverera varor - brickor, kort och askar - till Naturum Tåkern och då passar jag naturligtvis på att gå ut på spången mot Svanshals äng för att försöka ta några foton även om vädret är emot.
Jag går på spången mot den lilla strandängsgläntan och blir direkt och mycket oväntat både förvånad och besviken, ty hur jag än letar finner jag nästan ingenting av de strandmaskrosor som "alltid" har vuxit så rikt på denna plats.
Här, konstaterar jag, där det förr i tiden fanns mängder med välvuxna exemplar av flera strandmaskrosformer, både med flikiga och helbräddade blad, är det nu svårt att finna en enda. Det regnar visserligen och eventuella blommor är ju ihopslagna. Men faktum är att det verkar vara helt tomt på strandmaskrosor överhuvudtaget.
Strandmaskrosor av den apomiktiska småarten Taraxacum suecicum, skulle jag tro.
Jag plaskar runt i gymnastikskor i vätan och finner till slut två små plantor, en med bara blad och en ensam blomma utan synliga blad.
Jag tar de foton som jag har utlovat och vänder därefter besviken hemåt med regn i ansiktet. Det känns så bedrövligt, ty något viktigt känns förlorat och ingen, minst av allt jag själv, har förstått vad som hänt.
Detta måste följas upp. Nu har jag en riktigt stor anledning att återkomma i ärendet. Detta handlar verkligen inte bara om "bara en maskros". Det handlar om också om något annat, ett större problem. Nåt vank i helheten där strandmaskrosorna är "lackmuspappret i systemet".
Senare tillägg:
Jag har fått svar från Ulla-Britt Andersson som säger att situationen är lika dan hos henne i Skåne. Hon och maskrosexperten Hans Rydberg var ute och kollade efter strandmaskrosor häromdagen och fann nästan inga på platser där de annars brukar vara allmänna och frodiga.
De menar att vårens torka troligen är orsaken och att plantorna verkar ta en paus i år.
Vem vet att en maskros inte är bara en maskros? Att den kan vara en utdöende art. Vem vet att det är skillnad på maskrosor och maskrosor? Jag tror att alla, och jag menar alla, ser maskrosen som ett ogräs. Ogräs skall bekämpas, och det säljs t.ex. ogräsupptagare som är specificerade på utrotning av maskrosor. Möjligen tycker man om den gula färgen på blommorna, men bladrosetterna blir till slut ett otyg, de tar död på växtligheten under dem. Jag tror, att maskrosor är synonymt med ogräs, dvs svenskar i gemen ser maskrosor som det värsta ogräset de kan få in på sin tomt.
SvaraRaderaMaskrosor lär förbli ogräs.
Sällsynta maskrosor växer utanför människornas omtanke. Tror jag.
Ölandsvännen
Ja alltså, att bedrövas över att en maskros har problem kan väl verka nördigt i nästan alla sammanhang. Det har jag full förståelse för.
SvaraRaderaMen som alltid är det det här med bredd och djup i kunskapen som är orsaken. Jag hade själv för några år sedan ingen aning om den här lite udda sektionen maskrosor som kallas "strandmaskrosor" mer än att de var just de lite udda strandmaskrosorna och fanns på Tåkerns strandängar.
Att strandmaskorosorna verkar ha problem att överleva där nu, är ett symptom på något viktigt. Det berättar att strandängarna är under fortsatt förändring. Och! det visst man ju innan förstås. Men att det skett något bara de allra senaste åren och att det går fort oroar mig och där blir strandmaskrosorna en indikator. Sen är det förunderliga i sig själva de här maskrosorna, väldigt annorlunda "ogräsmaskrosor".
Det är så härligt det här med kunskap, att lära sig mer att lära sig nytt - hela tiden. Så spännande och ibland då också så ledsamt. medvetenheten ökar.
jag säger som jag brukar säga den sista tiden:
"Det mesta vet man inte"
Tack för dina trevliga, intressanta och återkommande kommentarer min käre Ölandsvän!