I Eeva Kilpis poesi är människan i myggans ögon bara något matnyttigt, ett stort närvarande köttstycke. En vandrande blodfylld tetrapack, en festis, bara att sticka hål. Den har ingensomhelst respekt för mig. Den bryr sig inte ens om att notera mina reaktioner.
Jag däremot är tvungen att respektera dess begåvning, dess förmåga att väja för slagen, ja, komma undan med livet i behåll. Även myggan är centrum i sin värld, även den är ett "Jag" med förpliktelser mot sig själv och sin art. Möjligen är dess föreställning om min enda uppgift i världen helt korrekt. Hur skulle jag vara förmer än den? Det enda som hindrar mig från att finna den ädel, är den förtret den bereder mig. Och vad är det för argument? Många andra arter lever på mygg. Den är nyttig. Får en människa att börja fundera mitt i natten. Nu tystnade den.
Vi människor skulle kunna träna/öva oss på ett utvidgande omkringtänkande som ett förhållningssätt och motkraft mot ful självupptagenhet och rentav narcissism. Det är en lättnadens befrielse, sinnenas expansion och triumf få bort fokus från det egna jaget som i rätt belysning och i det stora sammanhanget inte är särskilt märkvärdigt. Tänker på den svenska filmstjärnan Mai Zetterlings motto som är strålande bra och klok mental livshållning: "Glömma mitt privata jag, tänka på Universum". Dvs. på alltet. En levnadsregel, en mogen livsessens att begrunda, som ett i vardagen allmänt livsåskådande förhållningssätt till sig själv och sin omgivning - ett sätt att se, insiktsintensifiera medvetandets och tankens högre, människans högre mål. Det ligger en utmaning (och ett krav) att kontinuerligt försöka odla, försöka växa och förädla den outvecklade mänskliga organismen helt nyligt utkrupen ur de isande, kalla grottorna.
Det sitter en sent anländ svartvit flugsnapparhanne i den gamla lönnen utanför fönstret och sjunger underbart strävt bångstyrigt. Fågeln skänker normalt perspektiv och proportioner till tillvaron men nu vet jag inte längre i denna snabba föränderlighet när de omänskliga marknadskrafterna ska styra över allt liv och inte naturen. TV-dokumentären "Bisak" (torsdag 29/5) om hur vi behandlar våra välgörare humlor och bin (1/3 av allt vi äter bjuder dessa pollinatörer på...) var en mardröm att se. Att det har gått så långt. Förvaltartanken verkar lika avlägsen och ouppnåelig som en gång det goda folkhemmet.
Jo Thord, det finns mycket man kan deppa ihop av i dagens värld. Jag brukar trösta mig med att det ändå måste räknas en till godo om man försöker göra något. De små konsekventa stegen i rätt riktning ät alltid något och att bryta ihop och ge upp blir inte konstruktivt. men visst känns det väldigt svårt ibland idag när saker och ting fortsätter åt fel håll.
Ha! Ja. Det är livskänsla det. En studie i rött.
SvaraRaderaI Eeva Kilpis poesi är människan i myggans ögon bara något matnyttigt, ett stort närvarande köttstycke. En vandrande blodfylld tetrapack, en festis, bara att sticka hål.
Den har ingensomhelst respekt för mig.
Den bryr sig inte ens om att notera mina reaktioner.
Jag däremot är tvungen att respektera dess begåvning, dess förmåga att väja för slagen, ja, komma undan med livet i behåll.
Även myggan är centrum i sin värld, även den är ett "Jag" med förpliktelser mot sig själv och sin art. Möjligen är dess föreställning om min enda uppgift i världen helt korrekt.
Hur skulle jag vara förmer än den?
Det enda som hindrar mig från att finna den ädel, är den förtret den bereder mig.
Och vad är det för argument?
Många andra arter lever på mygg. Den är nyttig.
Får en människa att börja fundera mitt i natten.
Nu tystnade den.
Eeva Kilpi
Så sant Thord - att vi i allt vi gör och tänker utgår från eget perspektiv. Och hur skulle vi kunna göra det annorlunda!
RaderaVi människor skulle kunna träna/öva oss på ett utvidgande omkringtänkande som ett förhållningssätt och motkraft mot ful självupptagenhet och rentav narcissism.
SvaraRaderaDet är en lättnadens befrielse, sinnenas expansion och triumf få bort fokus från det egna jaget som i rätt belysning och i det stora sammanhanget inte är särskilt märkvärdigt.
Tänker på den svenska filmstjärnan Mai Zetterlings motto som är strålande bra och klok mental livshållning: "Glömma mitt privata jag, tänka på Universum".
Dvs. på alltet.
En levnadsregel, en mogen livsessens att begrunda, som ett i vardagen allmänt livsåskådande förhållningssätt till sig själv och sin omgivning - ett sätt att se, insiktsintensifiera medvetandets och tankens högre, människans högre mål. Det ligger en utmaning (och ett krav) att kontinuerligt försöka odla, försöka växa och förädla den outvecklade mänskliga organismen helt nyligt utkrupen ur de isande, kalla grottorna.
Det sitter en sent anländ svartvit flugsnapparhanne i den gamla lönnen utanför fönstret och sjunger underbart strävt bångstyrigt. Fågeln skänker normalt perspektiv och proportioner till tillvaron men nu vet jag inte längre i denna snabba föränderlighet när de omänskliga marknadskrafterna ska styra över allt liv och inte naturen. TV-dokumentären "Bisak" (torsdag 29/5) om hur vi behandlar våra välgörare humlor och bin (1/3 av allt vi äter bjuder dessa pollinatörer på...) var en mardröm att se. Att det har gått så långt. Förvaltartanken verkar lika avlägsen och ouppnåelig som en gång det goda folkhemmet.
Jo Thord, det finns mycket man kan deppa ihop av i dagens värld.
RaderaJag brukar trösta mig med att det ändå måste räknas en till godo om man försöker göra något. De små konsekventa stegen i rätt riktning ät alltid något och att bryta ihop och ge upp blir inte konstruktivt. men visst känns det väldigt svårt ibland idag när saker och ting fortsätter åt fel håll.