Kantarellerna lockar. De är min ambition idag eftersom jag väntar vänbesök till kvällen.
Kanske står det några att finna runt Almatorpet?
En vagt anad stig leder in från grusvägens knaster. En rostig hink hänger på tork vid grindstolpen. Allt är bortrivet och övervuxet. Den synliga entropin härskar.
Runt omkring finns goda svampmarker. Här har jag varit många gånger förut.
På skogen är det torrt. I den lilla skogsbäcken finns inte en droppe vatten och redan börjar gula löv dala ner från björkarna. Det knastrar när jag går.
Vildsvinen har bökat i gläntor och under grantätningar. Det är nytt sen tio år tillbaka. Grisarna förändrar verkligheten och jag tror mig förstå att här i skogen gör detta mera nytta än skada, och när jag säger så är det förstås alltid det mänskliga perspektivet man utgår i från; för naturen självt kvittar sådana resonemang förstås lika.
I en solglänta där mossan ligger orörd finner jag knärot. Två kvadratmeter domineras av gammelskogens egen orkidé och jag räknar till hela tjugotvå ståndare, överblommade visserligen, men likafullt vackra och nere i förnan breder de hjärtformade och ådriga bladen ut en nästan heltäckande matta som laddar för kommande års behov och skönhet.
En handfull älgflugor på ryggen får man stå ut med och en hink full med kremlor och soppar blir det ändå till sist, som lagas till stuvning i krustader när mina gamla barndomskompisar senare om kvällen är på besök.
Kantarellerna får dröja ännu en stund i väntan på regn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar