Gode vännen Janne droppade in i ateljén igår eftermiddag och drog med mig ut på en liten sväng ner över Väderstad och Sättra i den vackra mellanskogsbygden söder om E4:an, efter att vi först förstås, har inmundigat en nästan nödvändig fika på Väderstads Centralkonditori.
Vi stannade på ett par platser där vi gick runt och surrade bland surrande insekter, Janne med fjärilshåven i högsta hugg och jag onödigt släpande på min kamera, för stunden nämligen överraskande utan laddat batteri.
Vid en grusig vägstump parallellt med motorvägen var det väldigt gott om arten liten blåvinge, ett tjugotal exemplar säkert, tillsammans med mängder av ängstrollsländor och några bålgetingar som jagade desamma, samt rikligt med spelande vårtbitare av tre arter. Och tänk, att vi faktiskt även hörde den stora gröna vårtbitaren, men bara om vi kom nära förstås. Detta föryngrade oss momentant en smula.
Janne kom till ateljén egentligen mest för att visa upp några steklar han hade påträffat vid Jussbergs grusgrop vid Heda och nu skakade han ur provröret fram några exemplar av desamma: bivarg, Philanthus triangulum.
Det är länge sedan jag upplevde bivarg i hemmabygden, säkert 30 år, men jag minns från 80-talet, när villaområdet där vi bor idag, i utkanten av Ödeshög, var under utgrävning och exploatering, att det ibland var verkligt gott om denna vackra och storvuxna rovstekel som uppenbarligen boade i grusgropar och sandhögar i närheten.
Men lika snabbt försvann populationen när marken åter snyggades till, gräsbesåddes och jämnades ut.
Idag om morgonen känner jag vibrationer av lust att återse bivargen och åker direkt iväg till Jussberg med längtan i sinnet. Vädret är bra för denna värmeälskande art, solen disar och vinden är mjuk. Det måste bli bra.
"Blodstekel" i gullris.
Jag vandrar på ett nivåhak under kanten mot åker och fornlämningar, just där allt gullris växer, såsom Janne beskrev det.
Blåvingar fladdrar upp och gräshoppor hoppar framför mig. Humlorna surrar ur väddklint och gullris och i nästan varje blomklase äter "blodsteklar" pollen och slickar nektar, de kallas så för att bakkroppen är röd och svullen, nästan som blodfylld, men förstås ändå inte.
Det tar en stund innan jag finner den första bivargen, men efterhand ser jag flera. De sitter alla enskilt i gullrisståndarna och äter, både honor på runt 2 cm och nästan hälften så stora hanar.
Jag smyger intill med kameran för att få fina närbilder, vilket inte är så lätt eftersom vipporna vajar i vinden, men man får anstränga sig och ha tålamod och till slut lyckas jag få några skapliga närbilder.
Bivargens bogångar ligger i en varm sandsluttning med skydd från nederbörd och kall vind.
Om nu rätt sak vara rätt så är jag förstås inte hundra på att just dessa gångar är gjorda av bivarg. Där finns fler steklar att välja mellan. Men kanske.
Bivargen äter bin, helst tama honungsbin, som den fångar, biter i nacken och sticker ihjäl med sin gadd för att bära hem till sin sandgång där den lägger ägg på bytet för de blivande larverna att leva av.
Varje sandgång kan härbärgera upp till en handfull larvceller, var och en med en handfull honungsbin som skafferi.
Bivargen är en s k solitär stekel, alltså motsatsen till social, vilket emellertid inte hindrar arten från att samlas till kolonier där betingelserna är de bästa, såsom här vid Jussberg i år.
Utbredningen täcker stora delar av södra Europa o Asien men i Sverige hör den hemma blott i den södra landsändan och uppträdandet är hoppigt i tid och rum.
Det latinska artnamnet "triangulum" har bivargen fått efter de tre traingelformade små gulvita tecknen den bär i pannan.
Nu är jag glad och lycklig. Bivargen är hemma igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar