18 augusti - Besök i Falsterbo

.
Jag är inte så pigg på morgonen som planerat och kommer ut till vindskyddet vid Nabben längst ner på Falsterboudden först när klockan närmar sig nio efter gårdagens långa nerresa och en natt med halvdålig sömn men utan spökerier på övervåningen till Falsterbo konsthall där jag har sovit i gästrummet efter att lämnat konstverk till utställningen som börjar nästa helg.

Falsterbo Konsthall är inrymt i det gamla stationshuset. Detta är klassisk mark från den tiden järnvägen gick hit ner och fraktade bland mycket annat kungligheter på väg till rekreation i Falsterbohus.
Faktiskt har jag också varit med om äkta spökerier då jag tidigare har övernattat här.
Det kan du läsa mera om här om du vågar.(länk)

Det är dags igen, för femte året, tror jag, för medverkan i samlingsutställningen "Fågelsträcket" och jag brukar passa på att ta en extra dag på plats.

Vernissage 

lördagen 24 augusti 12.00 - 17.00

Öppet  24 augusti - 22 september

tisdag - söndag 12.00 - 17.00

I år fyller Fågelsträcket 20 år. Det firar vi med

specialprogram och föreläsningar mm.

Jag har vandrat ensam ut längs golfgreenerna. Inga fler fågelskådare i sikte, det som sker i fågelväg sker nämligen tidigt om morgonen här nere vid fågelsträckets förnämsta altare i norra Europa och jag vet att jag är sent ute, för sent kanske, men jag tar det med ro, är ostressad och lugn och nöjd med det vanliga, på gränsen till det triviala om det kniper.
Och att jag precis har missat den utsträckande fältpiplärkan vet jag ännu inte om. Kanske hade jag skyndat stegen något om jag vetat.

Duggregnet hänger i luften men det är varmt, nära tjugo grader. 
Ute i sundet mullrar skeppen och försvinner in i dimbankarna vid vindkraftparken mot Öresundsbron flera mil norröver.
På de välansade men kaninskitsfyllda golfgreenerna kilar mängder med gulärlor omkring.
Ett glest moln av tornseglare hänger över udden tillsammans med svalor på jakt. Trädpiplärkor sträcker ut över havet medan enstaka unga brunhökar velar på gränsen till det nya och okända, kanske är någon av dem från Tåkern. Buskskvättor, lövsångare, törnsångare och enstaka törnskator skvätter upp framför mig ur vresrosbuskagen. Jag får sand i sandalerna, det hör till, och jag njuter av sandgräsfjärilar som virvlar omkring som vissna löv och alla gräshoppor som skuttar undan för mina steg.
Allt är sig likt nämligen: spovarnas visslingar, de kentska tärnornas amalganknirk och kustpiparnas vemod. Den ena hösten går in i den andra i upprepningens lagrade minnesväv.

- Jo, du är nog lite för sent ute typ, svarar de kontrakterade räkneproffsen vid vindskyddet, de som står där varje dag under hösten och klickar flyttfåglar, år efter år.
- Vi har varit här sedan klockan fem och har antecknat ungefär 5000 mindre korsnäbbar på sträck ...

... och här kommer en flock till, meddelas plötsligt, varvid alla kikare vänds rakt upp mot himlen, ty högt däruppe, alldeles under molnbasen på flera hundra meters höjd, kommer nu ytterligare några flockar av korsnäbbar helt ljudlöst på utsträck. 

En något tung finkflykt och kortstabbigt huvud noterar också jag, korsnäbbar alltså, men tills nu har de helt undgått mina egna spanande ögon eftersom jag varit långt ifrån synkroniserad med platsen och dagens förhållanden. Och det är inte heller färdigt med nyheter. 

- Den femte till sjätte nerifrån, något till vänster, ser spenslig ut. Kollar du i tuben!
- Jo, vänta, ... mmm... det är rätt. Den har vingband och då är vi väl uppe i nästan tjugo, eller hur.

Själv står jag där med min snart tjugo år gamla fältkikare Zeiss 7x42B, silversliten och trög, och förstår att det är enstaka bändelkorsnäbbar med i tåget. Hur skulle jag ha kunnat förstå detta. Det hela känns väldigt oväntat.
Mina redskap är inte helt tillfyllest och jag får helt enkelt lita på folket med bättre erfarenhet och teknik och tänker samtidigt att det måste verka som både trolleri och mysterium eller till och med påhitt för den alldeles oinvigde att kunna artbestämma fåglar så till synes lättvindigt.
Men så är det, jag vet och jag böjer mig inför landets förnämsta sträckräknare som nu står här parat på parad. Här råder Lex aves.

Två upplevelserika dygn har gått när jag vandrar tillbaka mot fyren. 
En tämligen lång hemresa väntar. Jag är nöjd och glad och jag har fyllt på mitt förråd av nya erfarenheter och upplevelser. 
Och bäst av allt var kustsnäpporna som landade på sandreveln framför mig när jag satt gömd bland täta bestånd av kustbaldersbrå, marviol och manshöga mållor. De var ännu i sommardräkt, en färggrann upplevelse i tegel och engelskt rött med reminiscens från arktisk tundra. 
Om detta återkommer jag!

Ikväll den 19 augusti, klockan är nu strax efter 22, går jag in på Artportalen http://svalan.artdata.slu.se/birds/inventeringar/falsterbo_str.asp och läser sträckfågelrapporten från Falsterbo från igår för att se hur dagen slutade, beträffande korsnäbbar. Resultatet är mycket intressant. Knappt 1% av korsnäbbarna blev artbestämda som bändlar. 
Det är tidigt på säsongen och  taigans egen korsnäbb med lärkträd som specialitet är redan på plats och jag undrar förstås hur det kommer att utveckla sig under hösten och vintern. 
Och tänk så mycket som försiggår "i det tysta". Det är som det är, att det mesta i naturen vet man inte om, trots allt man tror sig veta nästan allt.

Bändelkorsnäbb Loxia leucoptera							51
Mindre korsnäbb Loxia curvirostra							6580

En annan reflexion jag gör är över själva beteendet som sådant; varför det målmedvetna och koncentrerade utsträcket? Vart bär resan? Och varför denna hast?
Jomen, det finns mycket i naturen som är svårförklarat.
Som tur är.