9 januari - Gråvinter

Två trädkrypare förflyttar sig framför mig. Jag går tyst och sakta. En vit mage glimtar till och en gråbrun översida försvinner bakom trädstammen igen. Det prasslar helt lätt men av de tunna "sirrande" läten som jag vet också finns, hör jag intet.
Upp i spiral längs alstammen och så snabb flykt till nästa stambas. Så ser livet ut för en trädkrypare. Är ett par redan etablerat inför våren, tänker jag och är samtidigt lite orolig över att min hörsel inte längre är densamma.

Det är gråväder. Snön ligger kvar endast där drivorna var som djupast, i baksol som baksnö.

Jag går över betet där gräset är pressat och mögligt. Inne under knäckepilarnas vilda kratt ligger fjolårslöven smetade längs stigen på väg ner mot båtplatsen. Det klafsar om fotstegen och smutsen kryper upp längs byxskaften.

Tre av Tåkerns flatbottnade ekor ligger ordentligt upplagda; våtblanka och släta som delfiner, men tjärburken med förbrukad pensel står ännu kvar liksom stakstörar, plasthinkar, kamouflagenät från danskjägarnas misskötta andjakt i höstas samt en del annan bråte. En orange plastbåt ligger vattenfylld på land och en annan är dränkt i vattnet.

Under alarna flyger två grönsiskor upp framför mina fötter och landar genast igen lite längre bort. De plockar bland löven och knaprar i sig av nedblåsta alfrön. Det är två hanar, det berättar de svarta ansiktsteckningarna.
Det har varit dåligt med siskor denna vinter. Knappt några alls av vare sig grönsiskor eller gråsiskor.

Jag går ut till ringmärkningsplatsen som ligger i vinterkarantän. Vattnet går högt men har varit ännu högre ser jag av lerlagret som drar över stigen, och till nätgatan i vassen kan jag ändå inte komma. Dit leder spången under fotsdjupt vatten.
Isen i kanalen är borta. En död vitfisk skvalpar vid ytvattnet och jag petar upp den på iskanten. Det är en mört; rött öga och röda fenor och i övrigt glänsande pärlemorvit. Den är vacker och fräsch i sin död och kanske kan den ännu bli mat åt en räv, en mink eller en övervintrande häger, funderar jag.

Över vassen vilar Omberg i fjärran, blågrått och inlagrat i låga moln med helt dold Hjässa. Molnbasen är så låg som cirka 50 - 60 meter förstår jag; inte underligt då att vintern känns grå.

Men allt är ändå inte helt grått. Som alltid förvånar mig grönskan som finns under den bortsmälta snön: blad av bellis, smultron, nejlikrot och inte minst skelört.

Skelörtens smaragdgröna bladrosetter är de som förvånar mig mest. 

Grönare färg än de skelörtens övervintrande blad har finns inte och det som är så underligt, tycker jag, är att denna till synes veka vallmosläkting är så vinterhärdig. Hur bär den sig åt? Vad gör att dessa mjuka blad inte sprängs av is och ruttnar under vinterkylan? Sockerarter eller salter eller en egen kombination och konstruktion? Undrar jag, om någon har forskat i ämnet?

Ormvråken lättar från stolpen och flyger vidare till nästa. Också den en övervintrare, en ganska ny sådan i bygden och för tjugo år sedan nästan otänkbar. Så snabb har förändringen varit.
Jag slänger iväg ett par kameraskott genom bilens vindruta men då jag öppnar sidofönstret för att få bättre skärpa, är den redan på väg till nästa stolpe.

Gråvintern råder men den är alls icke livlös eller hopplös.