Mina markiser är förbrukade, ruttna, sönderrivna och utslitna i mekaniken.
Jag har fått löfte om nya kostnadsfritt av min hyresvärd och hantverkaren har redan varit här för mig att välja färg.
De kommer att bli mörkt marinblå med en tunn ljusgrå linje vid varje fältkant. Oh, det kommer att bli så elegant och färdigt i god tid till Konstundan i maj.
De behövs för att stänga ute den del av solljuset som är oönskad, den som stör mig i mitt måleri och bländar mina ögon vid arbetsbordet.
Då jag flyttade in här fanns en trädgård med träd utanför, träd som skuggade men allt detta är numera bortrationaliserat till förmån för en p-plats, så modernmänskligt tänkt och gjort att man kan gråta åt det.
Det är märkligt hur det svänger, det där med vinklarna, hur solen hittar in i nya om än årligen återkommande små öppningar från en dag till en annan och avslöjar damm och övrigt innehåll i dunkla vrår.
Det sker ungefär samtidigt med att de första mesarna börjar sjunga att solen begynner ställa till med liknande förtret genom att från låg position leta sig in igen också till mitt målarnäste.
Det var så jag kände att det faktiskt var läge att be om hjälp och det hände nu i veckan när gråvädret äntligen släppte för solvintern. Blåmesen sjöng och på ritbordet föll en oönskad ljuskägla och jag tog mod till mig att ringa min värd.
Under midsommarveckorna når solen ända fram till nordvästsidan av min ateljé och lyser in från över grannhusets tak snett ner på min datorskärm och dimrar i stället mitt arbete där.
Nu när jag tittar ut genom det fönstret kan jag knappt fatta att solen faktiskt når ända dit och så högt under årets ljusaste dagar.
Och inte kan man väl heller egentligen fatta, även om man bokligt vet, att allt detta beror på jordens årliga lopp runt solen parat med den lilla anomali som finns i att jordaxeln lutar en aning - från eller mot på den resan - under vinter respektive sommar.
Och det är inga små växlingar som det är frågan om. Titta ut nu och notera solens högsta punkt mitt på dagen och jämför den med midsommarveckans motsvarande. Det är ofattbara 47 grader som skiljer mellan lägsta och högsta solstånd i min hembygd.
Jag ser nu att det blev fel i bilden ovan. På solen till vänster ska det stå: Högsta solhöjd 7,17 grader vid vintersolståndet.
Jag letar efter fakta på nätet och finner i redogörelser från Riala väderstation i Norrtälje kommun de uppgifter som jag har illustrerat här ovan. Något lite skiljer det till förmån för Ödeshögs något sydligare breddgradsposition men inte så mycket att att det märks mer än marginellt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar