.
Det har förvånat mig några dar, det ser jag nu i backspegeln då facit finns, att det ligger färsk spillning på trottoaren under takhänget vid grannhuset till ateljén. Där uppe i luftspalten finns ett antal hussvalebon instoppade, lite ovanligt osynliga för att vara hussvala.
Igår köpte jag en pizza tvärs över gatan, både Ulla och jag kom hem sent efter arbetet och ordnade på det sättet en enkel kvällsmåltid för oss.
Jag gick ut medan jag väntade och såg en hussvala segla omkring högt över hustaken i regnhänget.
- Egendomligt, tänker jag, med en ensam hussvala så här sent in i hösten. Höstdagjämning faktiskt.
När jag står där och funderar upptäcker jag att det låter från under taket på huset där svalorna häckat: "britt, britt ... britt".
Det låter märkvärdigt nog som ungar av hussvala.
Jag går dit och kan konstatera faktum. Där finns ungar kvar i det nästan osynliga boet.
Boet med sena hussvaleungar i Ödeshög hösten 2011.
Jag läser idag på morgonen, då jag förresten åter hör ungarna däruppeifrån, i Rudolf Söderbergs gamla "äggsamlarbibel" som jag köpte på auktion för ett antal år sedan, om hussvalans häckning:
"Årligen en kull i förra hälften av juni. Ungarna ligger länge i boet (intill 31 dygn)".
Oavsett dessa fakta, måste det här vara fråga om en extremt sen kull, antagligen omlagd mot slutet av juli eller i början av augusti, och hur det nu kommer att gå till slut är väl osäkert.
Det finns inte mycket flygfän kvar i den höstliga luften för föräldrarna att mata sina kvarvarande ungar med men jag håller tummarna och kollen och önskar lycka till. Det hela kommer att hänga på förädrarnas tålmodighet.
Det som skulle kunna ses som ett glädjebudskap... kan man annat än bli bekymrad?
SvaraRadera