Just när jag är till att somna så kommer de, tankarna om dugligheten i mitt skapande. Alltid vid den här tiden, då jag är mitt i måleriets lust och last i slutspurten inför en större utställning och presentation.
- Blir det för petigt? Är det för "puttenuttigt"? mal det runt i huvudet.
Så ligger jag där och våndas i timmar, kallsvettig och blockerad innan jag somnar av utmattning frampå småtimmarna.
Olja - Tåkern - är en tidigare målning som jag nu har arbetat om till att gå mot en ännu mera impressionistisk och öppen attityd.
Det var enklare förr, i början av min "karriär".
Då var det bara att köra på i lycklig eufori.
Men efterhand har ambitionen och kunnandet ökat parallellt till något slags kompetens- och avsiktsnivå där balansen mellan dessa båda kastar sig mellan hopp och förtvivlan.
Det finns hos mig själv. Det hjälper föga med ord och synpunter utifrån.
Jag själv är min värsta kritiker.
Det positiva som ändå finns där är att utnyttja det hela så att frustrationen och rädslan driver mig framåt mot nya idéer och möjligheter. Hittills har jag upplevt det hela på det sättet. Att jag verkligen tänkt om och hämtat ny kraft.
På så sätt blir den oundvikliga ångesten också en nästan nödvändig ångest även om det kan vara jäkligt jobbigt när det pågår.
"Det hjälper föga med ord och synpunter utifrån."
SvaraRaderaVisst o med all förståelse för detta till låter jag mig ändå en kommentar.
Är det inte så att du håller på att utvecklas till en äkta konstnär...?
Din utveckling mot det impressionistiska tillsammans med en allt bättre behandling av ljus har i alla fall i mitt tycke gett dina tavlor allt mer djup och ger mer frihet i att tolka in stämningar mm.
I din tidigare karriär var du redan en fantastisk och benådad illustratör nu tillkommer det en spänning i 'betraktandet' av dina tavlor.
Vänliga hälsningar,
Paul
(som inte ens är en amatör i ditt gebit) ;-)