Bröderna Karlsson, de kallas så de två unga lantbrukarna som tagit över nästan varenda betesskifte här i trakten, var här med fraktkärran igår och plockade hem den mäktiga herefordtjuren och kor med småkalvar, men kvar är ett tjugotal kvigor och större ungdjur med mödrar. Dessa får gå på tunngräset ännu en liten tid. Naturvården kräver snålbete för sitt syfte.
Korna spänner ögonen i mig och råmar så att jag "ser" rakt in i innanmätet och min egen mage vibrerar.
Då flocken får syn på mig på målaraltanen ser de en förhoppning, igen och igen och igen. De kommer lunkande med hungriga ögon och ställer sig vid staketet två meter bort. Där börjar de råma oupphörligt och högljutt några minuter tills de märker att jag inte har något att ge.
Jo förstås, jag skar ner lite aspkvistar och pilgrenar häromdagen då det blev som ljudligast och flugigast och kanske har det bidragit till fortsatta förhoppningar, så jag får väl skylla mig själv.
Istället för förtvivlan över trötta öron börjar jag lyssna till den ljudliga konserten och märker till min förvåning att jag redan efter någon timme känner igen varenda ko som råmar; de låter olika allihop.
Så självklart men ändå så överraskande. Klart att korna låter olika - det gör säkert alla låtande varelser och det gäller väl bara för oss mänskliga åhörare att ta oss tid för att komma till insikt om något så givet.
Där finns den unga hesa stuten, ledarkon med sin mjuka och ondulerade stämma, den skäckiga med pannvirveln som låter kort och pumpande och så hon som snörvlar mest och några som är tystare än andra.
När kvällen kommer har flocken dragit sig ner mot vattnet bortom kanalen. De går där på vallen och betar i det melerade ljuset.
Jag sitter högt på observationsplattformen vid ringmärkningsplatsen. Min skugga från den dalande solen över Omberg faller över deras ryggar och de vet inte om att jag finns så nära. Därför är de tysta.
Jag njuter av stämningen. Vilken kväll, och vilka lugna kossor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar