23 augusti - Bakslag

.
Jag lastar ur boulegrejorna och den nyinköpta pizzan. Ensam hemma, hungrig som sjutton och ganska trött efter en hel dags klubbmästerskap i boule i moderklubben Club de Boule i Gränna, där vi för övrigt vann dubbeln, Rolf och jag, i ett ögonblick av okoncentration, händer det.

Jag sitter i bilen inne i garaget efter att precis ha kört in. Smällen som ännu dånar i öronen var skrämmande. Garagedörren bakom mig gungar nu i nästan nedfällt läge.

- Oj, den föll igen över bilen, tänker jag. Den har varit lite skranglig en tid nu efter mer än trettio års dagligt slitage.
- Eller glömde jag bagageluckan, tänker jag igen. Men nej, den är ju stängd.

Det tar tid för mig att förstå vad som har hänt. Egentligen inte förrän dagen därpå när jag röjer upp det hela: en krossad bakruta, bräckt vindrutetorkare där bak och sen lite skrapskador i lacken.

Med plastad bakruta får besöket på bilverkstan anstå till nästa vecka.

Det var mitt fel. Jag hade glömt luckan, sådan blir analysen i fullt dagsljus, av smällen stängdes den.

Efter alla suckar sedan, en förmiddag vid telefonen i försäkringshantering och verkstadsbestyr känns det faktiskt ljusare nu igen.
Jag får ett mycket vänligt och effektivt bemötande både hos försäkringsbolag och bilverkstad. Det går alltså ingen nöd på mig. Det hela är världsligt, som Astrid Lindgren brukade säga, och ekonomiskt knappast besvärligt och några spydiga kommentarer har inte heller hörts, trots att de borde ligga nära på lut. Alla anar säkert att dylika möjligen kan slå tillbaka, kraftigt och överraskande - som en baklucka på livets bil.

.