28 mars - Besök vid Disevidån

. Jag läser ett mejl som jag fick under helgen:

"Hej Gebbe! Nu ser jag forsärlan vippa omkring på broräcket! Visst e livet härligt, kram Lotta".

Hon är inte hemma, Lotta, och inte Arne heller, när jag anländer till den gamla kvarnen mitt i Disevidåns strömmande fåra där de bor så idylliskt men jag har fått lov att traska omkring en smula för att försöka få syn på den sen i lördags anlända första forsärlan.

Det hade förstås varit gott med en fika där på altanen och att samtidig kunna njuta av forsärlan på broräcket men jag är välkommen igen säger Lotta i telefonen när jag ringer.

Vattnet brusar. Nej, dånar. Och den stadiga träbron vibrerar av gyllenbrun kraft.

Vattnet väller ner under träbron.

..

.

..

Jag går runt i trädgården längs strömmande vatten en stund; spejar och kikar och framför allt lyssnar efter forsärlans genomträngande "zi-ritt".

Men det vill sig inte idag. Åsträckningen är lång och forsarna många och fågeln kan vara var som helst där vid vattnet, säkert inte långt borta, men så här tidigt, de första dagarna efter ankomsten, är rastlösheten påtaglig.

.

..

.

..

.

.

.

Två orädda gräsänder kontrollerar mina förehavanden noga.

En kelsjuk katt. .. . . . . . . . . . . . Lottas och Arnes kelsjuka katt kommer tassande fram till mig. Ögonen lyser i samma färg som stenvallens gula mossa. Den stryker sig mot mig, hissar svansen av kättja men får till slut mer än nog av återhållsamhet och hugger in i min handrygg så att blodet sipprar ut ur tre små hål. Vårkänslor styr även över katter.