Vi färdas genom ett återuppståndet vinterlandskap på väg till simhallen i Vadstena med tre av våra barnbarn.
Luften är kylig men solen är varm och den djupa, vita nysnön från igår suckar och sjunker, varvid smältvatten rinner ut över asfalten och bländar med sina stickande spegelytor.
Södervända dikeskanter är åter barmark och där, bara där, på de smala remsor som omger vägbanan, håller lärkorna till. Det är små flockar, men väldigt många, och alla är i farlig närhet av bilarna; ett ständigt fladder i ögonvrån.
Lärkor..
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Detta är den möjlighet som står till buds just nu för överlevnad på en nyvintrig slätt för de lärkor och skogsduvor som inte vill ge sig.
Alla tofsviporna och de flesta av gässen har vänt tillbaka en stund och avvaktar nästa vårliga framstöt.
Men lärkorna är tuffa och okräsna och nöjer sig med det minsta åtminstone några dagar.
Jag har sett lärkor hugga in på stelfrusna rapsblad i brist på annat.
.
Nu hoppas jag ändå på snar vårlig rekonstruktion; helst innan också lärkorna drar sig tillbaka igen.
.
Min vän,
SvaraRaderahär på ön ses lärkorna söka sin föda utmed vägrenarna oxå, men av någon anledning tycks de förstå faran med bilarna och hinner som regel undan. Är det ett inlärt beteende från där de övervintrar för inte lärde sig ungfåglarna det här innan de lämnade landet i höstas? Även viporna tycks söka sig närmare vägkanterna när det kommer ett bakslag med mycket snö. De som alltså inte valt att förflytta sig söderut igen vill säga.
Idag kom värmen tillbaka och snön försvinner med väldig fart. Kanske ser vi redan imorgon den först ärlan. Hoppas det.
Frank
Roligt att hitta din blogg, med så många fina bilder!
SvaraRaderaTack för dina svar hos mig!